Med anledning av: insändaren ”Partipolitiskt obunden gymnasieskola i Piteå?” publicerad 29 november.
Cornelia Johansson (M) kritiserar LO:s närvaro i gymnasieskolan och menar att jag och mina kollegor propagerat för socialism och det socialdemokratiska partiet.
Låt mig direkt klarlägga att skolinformationen absolut är partipolitiskt obunden. Jag är där i egenskap av förtroendevald facklig, inte partirepresentant.
Varför gör LO då det här?
Undervisningen i kursen samhällskunskap ska behandla följade centrala innehåll:
”Arbetsmarknad, arbetsrätt och arbetsmiljö. Arbetsmarknadens parter, deras olika roller och betydelse för samhällsutvecklingen. Arbetsmarknadens sätt att fungera, anställningsvillkor.” (GY11 4.7)
Jag är förtroendevald skol-informatör för LO.
Min uppgift är att förbereda eleverna inför arbetslivet och att ge eleverna trygghet och kunskap de kommer att behöva.
Jag ger eleverna kunskap om tryggheten med kollektivavtal. Att man är försäkrad, att man får rätt lön, att man har rätt till rast och att det gäller alla på arbetsplatsen. (Vare sig man en dag blir arbetsgivare eller arbetstagare så kommer man att komma i kontakt med ett kollektivavtal.)
Jag ger eleverna kunskap om att man inte är försäkrad alls om man jobbar svart.
Jag ger eleverna kunskap om de olika anställningsformerna vi har på svensk arbetsmarknad.
Jag ger eleverna kunskap om hur viktigt det är med ett anställningsbevis, och vad det ska stå på det. Jag pratar med eleverna om att ”provjobba gratis”, vilket aldrig någonsin är okej.
I mina olika förtroendeuppdrag inom facket och LO möter jag dagligen unga människor som blir utnyttjade på arbetsmarknaden, vilket händer yngre i mycket större utsträckning än äldre.
Jag bevittnar dagligen berättelser som handlar om allt från att provjobba gratis, ha sms-anställningar till att inte få någon lön alls då de inte skrivit något anställningsbevis.
Jag ser skolinformationen som en av LO:s viktigaste uppgift och även vi som förtroendevalda skolinformatörers största och viktigaste uppgift.
Det handlar inte om politik. Det handlar inte ens om våra rättigheter att få komma till skolor och informera om arbetsmarknaden från ett fackligt perspektiv utan det handlar om våra skyldigheter som facklig organisation att unga människor ska veta sina rättigheter i arbetslivet.
För om inte vi informerar och ger facklig kunskap, vem ska då göra det?