En kylig höstdag kliver en kvinna i 40-årsåldern in på en vårdcentral i Stockholm. Hon är cirka 1,80 centimeter lång och väger runt 80 kilo, alltså strax under gränsen för övervikt. Hon sätter sig framför läkaren och det blir snabbt uppenbart vad hon är ute efter. Hon vill att läkaren skriver ut semaglutid, som den aktiva substansen i det hett eftertraktade diabetesläkemedlet Ozempic heter, eftersom hon absolut vill gå ned några kilo. Läkaren, som fått tydliga instruktioner om vilka patienter som är aktuella för denna behandling, förklarar för patienten att det inte är möjligt i hennes fall. Patienten lämnar irriterat mottagningen för att nästa dag uppsöka en annan läkare som hon hört inte är lika nogräknad.
I USA, där efterfrågan på de nya GLP-1-analogerna fullkomligt exploderat, byter anställda till och med arbetsgivare för att få tillgång till dem.
Den senaste tidens snabba framväxt av en rad nya diabetesläkemedel är naturligtvis glädjande. Liksom det faktum att flera av dem också visat sig verksamma mot obesitas. Samtidigt är det viktigt att balansera den stora efterfrågan mot den begränsade tillgången av dessa produkter för att säkerställa att de med störst medicinska behov får tillgång till dem.
Diabetes är en av de största hälsoutmaningarna i modern tid. År 2000 räknade man med att det skulle finnas 171 miljoner personer med diabetes i världen år 2030. Nyligen fick man skriva upp siffran till hela 500 miljoner.
I Sverige finns idag omkring 488 000 registrerade personer med diabetes. Samtidigt är mörkertalet stort. Uppskattningar pekar på att ytterligare 150 000 svenskar har typ 2-diabetes idag utan att veta om det. Till det ska läggas den grupp av individer som är omedvetna om att de ligger i riskzonen för att utveckla diabetes. Beräkningar från Region Stockholm pekar på att 50 procent av de personer som har prediabetes utvecklar typ 2-diabetes inom 5 år.
Diabetes ger upphov till stora vårdkostnader och ökar risken för andra svåra sjukdomstillstånd såsom hjärt-kärlsjukdomar och stroke samt för tidig död. Varje dag, även idag på Världsdiabetesdagen den 14 november, dör en människa var sjätte sekund i världen av diabeteskomplikation, enligt World Diabetes Organisation.
Få känner till att det räcker med 5 procent i viktminskning för att signifikant minska riskerna med höga blodfetter, högt blodsocker och därmed risken för att drabbas av typ 2-diabetes.
Hormonell obalans är därtill en viktig faktor i utvecklingen av övervikt, prediabetes och typ 2- diabetes, vilket tillför en komplexitet bortom diet och motion. Frågan är inte längre om diagnostiska prover på blodsockernivåerna är normala, utan hur höga insulinnivåer som krävs för att hålla ner blodsockernivåerna.
Den glada nyheten är de goda möjligheterna att förhindra sjukdomen. En person med prediabetes behöver aldrig insjukna i typ 2-diabetes. Och kan till och med bli helt riskfri.
Idag går endast 3-4 procent av Sveriges samlade sjukvårdsutgifter till proaktiv hälsovård. Det är långt ifrån tillräckligt. Idag är varannan vuxen överviktig och det behövs proaktiva åtgärder, annars ökar trycket exponentiellt på sjukvården när dessa individer går från metabolt syndrom till prediabetes och diabetes.
Samtidigt har vi en primärvård som är överbelastad och underfinansierad och alltför ofta saknar såväl möjligheter som erfarenhet av beteendeförändringar.
Vi behöver arbeta proaktivt och fånga upp dessa snabbt växande riskgrupper som annars kan drabbas av typ 2-diabetes. Genom tidiga insatser kan vi stödja riskgrupper, förebygga typ 2-diabetes och avlasta sjukvårdssystemet. Detta paradigmskifte från sjukvård till hälsovård är inte bara önskvärt utan nödvändigt för att främja en hållbar hälsa.
Vi måste höja blicken och våga arbeta förebyggande samt jobba tillsammans. Där plats finns för andra typer av aktörer som har innovationer och nya idéer. Men för att dessa lösningar ska få fäste och spridning krävs en ny syn på samarbete med nationella innovationsstrategier samt ett öppnare klimat för screening och nya finansieringslösningar.
Uppsidan av en friskare befolkning är inte bara lägre vårdkostnader utan även en högre tillväxt.
Det är ett välkommet tillskott ur alla aspekter, som att minska belastningen av redan sjuka, bromsa kostnadsutvecklingen och skapa bättre livskvalitet för patienten.