Att läsa Britta Flinkfeldt senaste krönika andra delen och Hannah Bergstedt senaste krönika är en smärtsam sanning. Om det tillåts att skoja till det. Jag har varit mansperson i snart 72 år och jag måste konstatera att det är en överreklamerad grupp att tillhöra denna maskulina skara.
Som grupp har vi varit prioriterade genom historien. Vårt övertag i fysiskt styrka har gynnat oss. Men idag med alla hjälpmedel –maskiner av varierande slag – så blir den fysiska styrkan helt oväsentlig. 100 år av kvinnokamp, ett område som det finns mycket att tycka om. Som mansgrupp är vi förlorade om vi inte är beredda att förändra. Det finns ingen quick fix på vårt kollektiva beteende mot kvinnor. Ser man en långsiktig lösning så är det via uppfostran i väldig tidig ålder att visa att fysiskt kraft används endast som hjälpmedel, inte som maktmedel för att trycka ner. Visst finns det tuffa kvinnor med ont uppsåt i nära relationer, men övervägande är männen det stora problemet, det är vi som ställer till det.
Yrkesmässigt ser det betydligt bättre ut. Idag är det självklart att kvinnor och män ska ha samma förutsättningar att utbilda sig och skaffa arbete, och det är viktigt att stå på egna ben ekonomiskt för att självständigt ta nödvändiga beslut om det kniper.
Slutligen en anekdot. "Längtans blomma väldig i fjärran liten på nära håll", sjöng kören i Hasse och Tages musikal "Spader Madame". Med andra ord, när det man drömt om äntligen blir verklighet kan en känsla av besvikelse infinna sig, man tänker "var det allt".