Insändare: I den nedåtgående spiralen

De osynliga risbollarna rullar nedåt med vinden längs den öde gågatan spöklikt som i en gammal vilda västernfilm. Knappt en människa rör sig längs den uppvärmda stadspromenaden. Igenslagna butikers nedsläckta skyltfönster förstärker den öde känslan. 

Det har inte alltid varit så här. En gång i tiden var staden en levande stad, där idéer och visionärer gav oss alla ett gott rykte. Förut hade vi andra vanor och rörelsemönster. Utelivet hade sina scener och dansgolv där människor samlades. Nu är det mesta tyst. 
Musiken har tystnat. Vi dansar inte längre och ler. Fotbollarna rullar alltjämt i den uppblåsbara hallen som en klen tröst och bevis på liv. Den nedåtgående spiralen har gjort oss passiva och paralyserade. Vi sugs alla nedåt i en långsam, knappt märkbar flytande strömvirvel …

Texten ovan är fiktiv men är en metaforisk beskrivning av mina känslor och upplevelser av Piteå just nu. Vi befinner oss i en tid där ett starkt ledarskap behövs för att vända den nedåtgående spiralen. Vi behöver ett ledarskap på alla nivåer som förstår att kultur och ett fungerande välfärdsamhälle skapar livskraft och nya idéer. Luleå och Skellefteå har förstått att investera i framtiden på en bred front. På skolan och på kulturen …. med en helhetsblick.
Vi behöver chefer och ledare som förstår att vi måste satsa oss ur krisen. Mellanchefer som gör mikromotstånd och försvarar sin personal och sina verksamheter. Som vågar att säga ifrån. Vi kan bättre än så här.