I över 100 år har vi skrikit i uppror.
I över 100 år har vi tagit striden.
I över 100 år har vi kämpat för förändring.
100 år
Jag vaknar upp till ett samhälle, ett samhälle som fortfarande inte är jämställt.
Tanken slår mig ”hur länge ska vi behöva skrika?”
Jag vaknar upp till ett samhälle där 12-åriga barn pratar om porr som om det vore vardag.
Jag vaknar upp till ett samhälle där jag gång på gång måste förklara uttrycket ”alla män” eftersom män känner sig kränkta.
Jag vaknar upp till ett samhälle där statistiken över våld i nära relation ökar.
I över 100 har vi kvinnor nu skrikit i uppror. Jag vet inte om samhället missat att det är en gemensam kamp eller om vi skrikit för lågt? Jag har otroligt svårt att se hur samhället missat den biten. Det är den gemensamma kampen som leder till förändring.
Dags att öppna ögonen, agera och ta ansvar.
Ta ansvar, som förälder, partner men framförallt som medmänniska.
Ta ansvar, kanske speciellt som man.
Ifrågasätt de sexistiska skämten, stå upp för din mamma, syster, partner eller kompis.
För varje gång du skrattar åt de lite ”opassande” skämten eller sitter tyst i fikarummet när kollegorna uttrycker sig sexistiskt, bidrar du inte till förändring, utan den totala motsatsen.
Vi har skrikit i över 100 år, när börjar ni skrika?