Insändare: Vi fick aldrig chansen till "håll ut – håll i"

Tji fick vi! Det har fullständigt exploderat i utbrott bland elever och lärare. Och i dagarna, kanske tre veckor för sent kommer så beslut om distansundervisning på en grundskola, en högstadieskola och nu gymnasierna Strömbackaskolan och Grans naturbruksgymnasium.

Men ursäkta min upprördhet, hur är det möjligt att det tar så lång tid för regering och folkmyndighet att fatta?

Lärare är viktiga i samhället och betänk hur otroligt många olika individer vi träffar varje dag? Och allt skriveri om hur skolan "coronasäkrar" är ett skämt. Alla fattar väl att det är helt omöjligt med alla klassrum och en skolbespisning där flera hundra elever tar i slevar för att ta sin mat? Gemensamma toaletter, dörrar som öppnas mellan korridorer och klassrum. 

Många olika yrkesgrupper inom kontor och annat har jobbat hemifrån sedan mars månad, men inte vi. (Med undantag från gymnasiet). Hur är det möjligt?

Visst, det finns en idé om att unga mår bättre om allt med skola flyter på som vanligt, men ska vi lärare vara undantaget och offras? Vi har väl också mor- och farföräldrar, släkt och familj inom riskgrupp? Samma för eleverna? 

Nej. Jag är så upprörd över att Folkhälsomyndigheten verkar ha glömt oss (och eleverna) och jag bara hoppas att de tillsammans med regeringen inte tog ett alltför sent beslut. 

"Håll i – håll ut" i all ära, men vi fick aldrig chansen till det.