Känslorna som jag känner nu när vintervädret börjat komma är både skam, ledsamhet och ilska.
Vädret har börjat bestå av snöblandat regn och ren snö. Slaskigt på gatorna. Och vi känner att temperaturen sjunker. Den närmaste veckan sägs det bli kring 19-20 grader minus i temperatur.
Jag mötte här om kvällen ett par som gick runt i olika affärer i stan. Gick omkring där som vilket par som helst.
Eller nej. Just dessa människor gick i affärerna inte för att shoppa, men för att hålla värmen. Slippa frysa ute i skitvädret medan de väntade på att klockan skulle bli så mycket att det skulle vara ”lugnt” att gå till ”deras trapphus” för att slå sig till ro för natten.
Jag fick frågan när härbärget skulle slå upp dörrarna. Om det blir snart. Blir det något alls i år. ”Hoppas verkligen det...”.
Att stå där som en del av samhället samt även politiken och inte kunna svara. Att inte kunna skapa hopp om att det snart finns en varm säng sova i. Det känns rent ut sagt förj-ligt!
Jag och flera med mig har kommit med förslag på lösningar. Vi har ställt frågorna till dem som jobbar med frågan på kommunen. Till tjänstemännen. Till mina egna partikamrater. Förtroendevalda i andra partier.
Alla är helt överens om att det måste hända något och att en lösning måste tas fram. Men sen blir det knäpptyst. Inga lösningar, bara förklaringar som ”vi jobbar på det” eller ”det är svårt att hitta en lämplig lokal”.
Låt mig nu prata i klartext!
Nu får det se till att vara färdigjobbat på att lösa detta! Vi måste bara se till att lösa det!
Det får kosta exakt vad det kosta vill – för att vi inte tar hand om medmänniskor på ett bättre sätt är en skandal!
Hotell! Vandrarhem! Vad som helst bara människor skall slippa gå omkring och känna sig värdelösa och inte ha en trygg och varm plats för natten.
Allt snack om solidaritet.
Om att dom som har minst skall få stöd och hjälp.
Människor som sover i trapphus eller där dom för natten hittar värme. Som inte har en social trygghet. Dom är övergivna. Och så skall det jobbas på att lösa allt i sista sekund trots att man vetat om situationen varje år.
Och nu står vi här. Utan en lösning och utan ett härbärge. Medan våra medmänniskor lider.
Vi borde alla skämmas!