Med anledning av: insändaren "Ett nödrop från en sjuk kvinna" publicerad 27 april.
Tack "Utförsäkrad". Tack för att du berättar hur verkligheten ser ut. Försäkringskassan (och även vissa hälsocentraler) påstår att vi har blivit mindre sjuka…njaa…det är snarare så att sjuka människor nekas vara sjuka.
Vi är med andra ord inte mindre sjuka, vi nekas sjukskrivning. Statistiken i systemen visar en sak. Verkligheten visar en helt annan sak.
Vi känner sorg över sjuka människors utsatthet. Vi blir förtvivlade över denna kyliga människosyn. Vi blir frustrerade och illamående över denna användning av missvisande statistik. Att vi dessutom riskerar begå brott när vi är sjukskrivna är ytterligare en dimension.
Arbetsförmedlingen ser ingen arbetsförmåga och stänger dörren. Försäkringskassan säger att vi har 100 procent arbetsförmåga och stänger dörren.
Vissa inom vården säger ’lär dej leva med din sjukdom’, ’ingen mår bra av att ligga på sofflocket’ och lämnar dörren ytterst lite på glänt.
Men det finns faktiskt de som kryper ihop i fosterställning och behöver hjälp att resa sig upp, hjälp med att ta sig an de enklaste vardagssysslor.
Med en smärta som aldrig slutar att pulsera i kroppen, med en genomgripande trötthet som förlamar både fysisk och på mental förmåga, med en förtvivlan, ångest och djup nedstämdhet som gör livet till en livs levande mardröm.
Vem får hjälp i dagens Sverige?