Jag läste omvårdnadsprogrammet på gymnasiet och började jobba som vikarie redan under skoltiden. Då var jag omgiven av kollegor med lång erfarenhet och öga för vårdyrket. Är otroligt tacksam för allt jag lärde mig av dem. Idag, 20 år senare ser det annorlunda ut, mycket annorlunda. Få söker sig frivilligt till äldreomsorgen, och jag får allt fler kollegor som inte har kompetens att göra ett bra jobb. Personal som tvingas in i yrket, utan hjärta eller engagemang. Kvaliteten blir därefter, och den sjunker lavinartat.
Redan för tio år sedan såg vi prognoser för hur många undersköterskor som skulle komma behövas inom äldreomsorgen. Man räknade med pensionsavgångar och en åldrande befolkning. Det man inte räknade med var att engagerad, kompetent personal skulle fly fältet.
Vad har man då gjort för att få fler att söka sig till äldreomsorgen? Enligt mig, ingenting. Man visste hur det skulle bli, men gjorde ingenting. Vårdyrket är absolut inte enkelt, och en utbildning är inte lösningen på allt. Vi behöver få personal som brinner för yrket, som är mån om att göra ett bra arbete med våra äldre.
Vi är fortfarande några kvar, vi som valt vårdyrket för att vi ville det av eget intresse. Men vi orkar snart inte längre. Har under åren sett många oerhört duktiga undersköterskor som byter bana, då de på grund av hög belastning inte längre känner att de kan göra ett bra arbete. Vi orkar inte göra vårt jobb, vikariernas jobb och samtidigt utbilda ny personal.
Vi behöver få upp statusen, höja lönerna, ge personalen drägliga scheman och öka upp bemanningen för att få fler att frivilligt söka sig till äldreomsorgen, och de borde vara gjort för länge sedan