När det kommer till vårt behov att känna social tillhörighet så kämpar nog dom flesta med att inte leta kryphål i restriktionerna. Jag finner mig själv även där ibland. Det är svårt att följa restriktionerna till punkt och pricka fast majoriteten av oss förstår att det är nödvändigt.
Ensamhet är ett jätteproblem för samhället och speciellt nu i pandemin så kämpar många med just detta. För den som är ensam kommer hen många gånger att välja en risk för att bryta sin ensamhet. Det är inte den personens fel. Det är så vi är skapta. Vi är inte gjorda för att vara ensamma.
Vi har en hjärna som är präglad för att överleva under förhållanden som var under stenåldern. Samma instinkter och mänskliga behov. För våra förfäder var det livsnödvändigt att tillhöra en grupp. Det var nämligen i gruppen som du fick mat och skydd mot dödliga djur. Ensamhet var lika med döden. Vi kämpar alltså just nu med mekanismer som vi utrustades med för tusentals år sedan, till och med hundratusentals år sedan. Detta gör inte kampen för logik och vetskapen att man ska följa restriktioner lättare.
Ofrivillig ensamhet leder även till ett stresspåslag som sedan kan leda till sjukdom. Högt blodtryck, inflammationer i kroppen vilket ökar risken för hjärtinfarkt, stroke och demens. Vi har redan en stor vårdskuld som ska betas av. Människor har varit ensamma under pandemin kommer även hamna på vårdens redan ansträngda axlar.
Men det är klart vi ska följa restriktionerna. Vi har inget val. Det är inte rimligt att utsätta andra människor för risk. Men någon som är ensam tänker inte alltid logiskt. Så var inte så snabb att döma varandra. Lägga fokus istället på ringa en vän som du inte pratat med på länge. Eller om du tror att någon är ensam så sträck ut en hand. Men tvätta den först.
Vi som samhälle kan hjälpa till. Vi kan försöka bryta ensamheten. Om vi alla gör något litet så kan vi påverka till det större. Alla kommer inte få hjälp. Men du kan hjälpa någon och det är värt alltför just den personen.