Kommunals aviserade strejk avblåstes i elfte timmen och skolbarn och äldre får sin mat. Tyvärr blev produktionen lidande av situationens ovisshet, vilket har lett till att elever fått ta med sig matlåda till skolan, trots att strejkvarslet hävdes.
Här blottas en problematik som genomsyrar hela det svenska samhället – egennyttan och bristen på solidaritet. Detta genom de mullrande rösterna från samhällsmedborgaren:"Mina barn har rätt till skolmat! Jag måste få ersättning! Jag betalar skatt! Det måste fungera! Någon måste lösa detta!"
I Sverige har vi en utbyggd välfärd, med instanser och myndigheter för det mesta och de flesta. Någon annan tar hand om och ansvarar för. Hela vår samhällsstruktur bygger på stat, region och kommun. Medborgaren ska vara fri att göra sitt när hälsovård, utbildningsinstanser, rättsväsende med flera administrerar våra liv och håller oss friska, upplysta och trygga.
Jag ska ha. Jag har rätt till. Det är mina rättigheter. Mitt privilegium. Ja, absolut, men dina skyldigheter då? Ditt ansvar, de generella kraven?
Den svenska välfärdsapparaten är ung. Det är demokratin också. Våra föräldrar samt mor- och farföräldrar kämpade för demokratin, de byggde välfärden, de skapade vår trygghet. Vi bara lever i den. Vi förutsätter att den finns. Vi tar den för given.
Så snart något inte fungerar blir vi upprörda. Visst kan det tyckas som att infrastruktur, skola, vård och omsorg måste fungera, men kan vi förutsätta det? Kan vi alltid kräva vår rätt, vårt privilegium? Eller kan det tänkas att vi emellanåt måste bidra? Klara oss själva? Har vi ens den förmågan?
Tyvärr verkar svaret på sista frågan vara negativt. Vi är för degenererade för det. Vi förutsätter att allt alltid fungerar och låter oss vara fria. Vi ska inte behöva engagera oss eller ta ansvar, det ska någon annan göra.
Varje generation måste själv upptäcka och försvara demokratin. Varje generation måste kämpa för rättigheterna och förmånerna. Först då förstår vi värdet av friheten i en stat som engagerar sig och månar om samhällsmedborgarna. Utan medborgarna – ingen stat. Utan stat – inga förmåner. Utan förmåner – ingen jämlikhet. Utan jämlikhet – ingen demokrati. Allt utgår från oss själva, en princip som till och med står inskriven i vår lagsamling.
I nuläget verkar dock få kunna kämpa för vare sig demokrati eller rättigheter. De har fullt sjå att förstå hur det går till att göra en lunchlåda.