Till en början beklagade jag mig över kusthotellet färg. Smetig grå betong som, under hösteftermiddagarnas oupphörliga molnighet, skär sig mot det vita molntäcket. Men med sommaren tilldelas vår stad en outsinlig mängd solljus; ljus som träffar detta vårt hotell, vår majestätiska pjäs till landmärke.
En ljusgrå koloss toppad med paneler, liknande en streckkod – som självscannern nere på Stora Coop, förmodligen ej förmögen att scanna in. Hos folket, Piteåborna, tycker jag mig uppfatta en viss meningsskiljaktighet, gällande hotellfasadens färg. ”He ser ut som nanting fra Sovjet.” Jo, kanske det. Men kliv upp klockan halv fem en sommarmorgon med klart väder – som meteorologerna säger – och beskåda detta landmärke som reser sig framför en klarblå himmel. Jag gör det nu, klockan är halv fem och jag ser vårt vackra hotell. Bakom vårt framtida monument vars askgrå betongfasad blir smekt av solen; ringlar sig Piteälven fram, mjukt och strömmande ner mot havet.