Ända sedan EU-inträdet har svensk livsmedelsproduktion haft svårt att konkurrera i pris då vårt lantbruk lyder under betydligt tuffare lagar och regler. De styrande har på olika sätt lyckats straffa ut det egna jordbruket.
Resultatet ser vi nu. Vi har ett lantbruk som inte hinner bygga upp sin ekonomi under topparna, för att klara sig i de djupa dalarna.
Den senaste tidens kostnadsexplosion på insatsvaror visar sig i vårt län framför allt i mjölknäringen. Flertalet planerar för att lägga ner eller minska produktionen.
Regeringen beslutade om ett krispaket på 1 miljard kronor i februari, men det stödet har redan tappat i relevans. Efter att Ryssland gick in i Ukraina har kostnaderna för diesel, gödning och el stigit till oanade höjder, och de utlovade pengarna gör ingen märkbar skillnad.
Utvecklingen i länet är djupt oroande. På tio år har vi tappat 65 mjölkföretag och hade i slutet av 2021 endast 56 kvar. Under samma tid har antalet mjölkkor minskat med cirka 2100. (Källa: Jordbruksverket)
Vid kriser är livsmedelsproduktion en viktig del av vår civila beredskap då möjligheterna till import snabbt kan förändras. Det är inte säkert att andra EU-länder tycker att Sverige ska prioriteras. Under pandemin införde flera EU-länder exportrestriktioner på bl a personlig skyddsutrustning.
För att stärka vår civila beredskap måste lantbruken få förutsättningar att klara denna djupa kostnadskris, på sikt att öka sin produktion och vi behöver även nya lantbruksföretag.
Med rätt och långsiktiga förutsättningar, t ex minskad regelbörda, acceptabla bränslekostnader och en ändrad attityd bland våra folkvalda kan vi vända utvecklingen och närma oss Finlands försörjningstrygghet. Där står de inhemska livsmedlen för 80 procent.
Det är dags att beslutsfattare ser värdet i att ha livsmedelsproduktion på alla plan – och det är bråttom. Kon saknar man inte förrän båset är tomt.
En del kommuner förstår det, andra motarbetar en ökad produktion. Trots att jordbruksmark har ett starkt skydd i miljöbalken vill de bygga bostäder istället. Jordbruksmark är en naturresurs och går inte att tillverka på nytt, den är avgörande för vår beredskap. Utan åkermark = ingen mat.
Som konsument är det nu viktigt att fortsätta stödja den lokala matproduktionen, även när matpriserna går upp.
Hushållen kan börja planera inköpen bättre och slipper då kasta mängder med mat, som görs i dag. Detta är givetvis också viktigt ur hållbarhetssynpunkt. Kanske vi även måste prioritera annorlunda och använda mer än de 12 procent av hushållens inkomster som i dag går till mat? Handeln kan också hjälpa till.
Om det lokala jordbruket inte stöttas i fredstid kan man inte heller förvänta sig att det kan leverera fullt ut i kristid.