Sjukvården är just nu upptagen med att rädda liv och vårda människor som är sjuka i covid-19.
Osteoporos, diabetes, hjärtsjukdom, cancer eller annan kronisk sjukdom – det är sjukdomar som har den grupp patienter som vårdpersonalen vanligtvis möter, men just nu avvaktar vi med det vi kan och som inte är akut.
Från vårt ubåtsläge vet vi att sjukvården går för högtryck. Det man önskar är minskad smittspridning, färre insjuknande och döda, och så småningom vaccin och immunitet.
Att undvika sjukdom är förstås allra bäst och det var också vår utgångspunkt när Osteoporosförbundet innan pandemin påbörjade en nationell kartläggning av den sjukvård som berör just oss. Nu ligger granskningen på is till vidare, men vi har resultat från två regioner i Norrland och dessa är så uppseendeväckande att vi vill vi dela med oss av det till sjukvårdens huvudmän i Region Norrbotten och Region Västerbotten redan nu.
Kortfattat är saken denna:
Osteoporos, eller benskörhet, är vanligt och drabbar varannan kvinna och var fjärde man – men bara var femte får behandling. En överväldigande majoritet får aldrig ens en diagnos.
Det enda sättet att diagnostisera osteoporos är att utföra en DXA-mätning, en enkel undersökning av skelettet som utförs av sjukvården. Men i Sverige har vi brist på både DXA-mätare och personal som kan använda den.
I Norrbotten, med 250 000 invånare, finns en enda DXA-mätare och en sjukskötersketjänst motsvarande en halvtidstjänst. Resultatet från vår kartläggning visar att kön till DXA-mätning är minst åtta månader. När mottagningen tidigare i år ansökte om att få en DXA-mätare till blev det avslag.
I Västerbotten, med 226 000 invånare, finns det två DXA-mätare. I Skellefteå är det endast fem veckors väntetid, Sveriges kortaste väntetid. I Umeå är det minst fyra månaders väntetid.
Att Västerbotten som har färre invånare är Norrbotten har dubbelt så många DXA-mätare är ett bra exempel på hur snedvridet det kan blir när vården inte får de resurser de ber om. En region väljer att investera i att utreda en patientgrupp, en annan att låta bli och istället ta kostnaderna i form av fler frakturer.
Vi vill lyfta detta nu, för det kommer en tid efter pandemin då det återigen måste finnas inte bara tid att ta emot oss utan även korrekt utrustning som DXA-mätning, röntgen, labb-utrustning med mera.
100 000 frakturer som orsakas av benskörhet behandlas av sjukvården varje år till en kostnad av hisnande närmare 20 miljarder kronor. Varför tar ansvariga politiker de enormt höga kostnaderna istället för att förse vården med resurser att ställa diagnoser och ge den billiga behandling som så effektivt förhindrar många nya frakturer?
Den frågan skulle vi vilja ha ett ärligt svar på utan hänvisning till att: ”Det är olika budgetar”.