Tisdagen den 25 september hade vår pappa kämpat till sin sista dag, till sitt sista andetag.
En lång kamp var slut. Alkoholen och drogerna vann.
I 45 år har han vandrat på våra gator och torg, med fina och långa perioder som nykter men sjukdomen var för svår att besegra.
När jag stod vid min pappas dödsbädd så blev det så självklart, att den här döden möter man inte frivilligt. Det här är inget liv man vill leva.
Många säger att man kan vara drogfri och nykter om man bara vill.
Det är inte så enkelt. När sjukdomen har tagit över så spelar det ingen roll om man har tre underbara barn, fyra barnbarn och resten av familjen – drogerna och alkoholen är allt det man vet.
Så här kan det inte fortsätta. Nu är det dags att förändra den svenska missbruksvården.
I det här fallet kan man säga att Piteå kommun står inför ett stort misslyckande.
Hade det inte varit för vår farmor som har tagit hand om vår pappa i alla år så hade han varit död för många många år sedan.
Hon har gjort ett så stort jobb, levt i så mycket misär för att hjälpen är otillräcklig. Hon är 83 år gammal och har gjort så mycket som en mamma inte ska behöva göra.
Det är många gånger under åren anhöriga i familjen ringt och skrikit, vädjat om hjälp på Strömgården. En hjälp som inte finns.
Det måste bli enklare som anhörig att ingripa, när viljan till att bli nykter och drogfri inte finns.
När missbrukaren är en fara för sig själv och andra, inte ens då får man hjälp! Det måste även satsas på eftervården för alla missbrukare – det går inte att den fungerar som i dag. Den är ju i princip obefintlig.
Piteå kommun, till er vill jag bara säga att ni har sparat färdigt på missbruksvården, så här kan det inte fortsätta.
Man kan inte spara in pengar där de behövs som mest. Att göra sig av med erfarenheten som Greger Pettersson satt på, han var nog den sista ni skulle ha gjort er av med.
Det skulle vara rätt intressant att ta del av vad han hade för förslag som inte passade er. Men jag antar att vi aldrig får ta del av det.
Vår pappa blev en del av statistiken.
Jag hoppas att de 13-åringar som springer på våra gator i dag – som börjar samma resa som vår pappa gjorde – klarar sig bättre. Men det har jag svårt att tro när den hjälp som finns ser i princip likadan ut och dagens droger är hundra gånger värre.
Jag tycker att den ansvarige för missbruksvården i den här stan, borde gå upp och lyssna på min farmor och vad hon fått gå igenom.
Det är de minsta ni kan göra. Och ta erfarenheterna med er till den framtida missbruksvården.
Adressen borde ni inte ha alltför svårt att få tag i.