Med anledning av: insändaren ”Prata med era barn – också!” publicerad 5 oktober.
Wow. Så uppfriskande dömande. Jag tror att de flesta föräldrar håller med, vi bör prata med våra barn – inte endast med våra hundar, hamstrar och katter. Som en generell regel kan jag dock tycka, att passera någon på stan under möjligtvis de tio sekunder det kan ta, är alldeles för kort tid för att döma en annan människa.
Det finns inte en chans, att på denna korta tid, bilda sig en korrekt uppfattning om en person. Och om ett sådant sug ändå uppkommer, varför inte ställa sig frågan: ”Behöver jag döma överhuvudtaget”?
I dagens informationssamhälle skapas ett tillräckligt tryck på småbarnsföräldrar. Det räcker inte att älska dem och göra sitt bästa.
Jag menar, jag har hört äldre generationer berätta om hur de tävlade genom att se vem som sprang närmast ett förbipasserande tåg och klättrade på gamla övergivna byggnader, men jag har aldrig känt någon stark längtan om att kasta dömande analyser för det.
Idag finns, förutom synpunkter från omgivningen, sociala sammanhang och grupper, inte bara mediala påtryckanden, utan nu även föräldraforum och hemsidor, annonser och annan marknadsföring, videos, bloggare och röster som använder internet som sin plattform för att sprida åsikter om hur du bör vara som förälder.
Informationsflödet är gigantiskt. Och med ett sådant informationsflöde ökar även den upplevda risken när det kommer till olika sätt att uppfostra barn på.
I dag förväntas du ta ställning till huruvida barnen ska ha könsneutrala kläder eller inte, om en tjej får ha ett väldigt ”tjejigt” namn, i vilken form deras mat ska vara skuren, om du tillagar egen barnmat eller köper, samt om de ska äta själv eller bli matade.
Du ska även helst ha lite dåligt samvete om du är sist att hämta på förskolan – och ja, bör de överhuvudtaget vara på förskolan? Du kanske borde vara hemma själv med dem de flesta åren innan skolstart? Vilken av alla hundratals sömntränings-metoder är rätt och vilken fel?
Och hur delar vi på föräldrapenningen? Helst ska även pappa ta sitt ansvar och vara hemma (för då är han ”så duktig som hjälper till”), men samtidigt ska ju du som mamma inte säga högt att du gärna vill gå tillbaka till jobbet (”vill du inte vara med dina barn?”). Nej, det bästa är om vi endast nämner det positiva – om hur underbart det är att vara hemma, vilket det oftast är, men sopar eventuell förlossningsdepression, påtagande sömnbrist och annat under mattan.
Så bit ihop, ge barnet mat i alla former samtidigt (fast endast de rätta formerna), klä dem i rätt färger (men kolla först vilka som är korrekta) och lägg för allt i världen bort telefonen så du kan bibehålla ögonkontakt med dem fram tills de börjar skolan.
Tillfredsställ alla andras förväntningar. För då fungerar vi bäst som föräldrar. Eller? Kanske är det då vi egentligen ska lägga fokus på barnen och deras behov, men även våra egna behov för att vi ska kunna vara så bra förebilder som möjligt, vilket inte kommer spegla sig i någon utomstående främlings uppfattning, utifrån några sekunders tolkning, om vad som är rätt eller fel.
Jag tror att det i många sammanhang kan vara bra att se över hur ofta barn, och vuxna, använder tv/surfplatta/dator/telefon på bekostnad av kvalitetstid med familjen, men det är upp till varje förälder – och kommer inte förändras av en fördomsfull blick på stan.
Nästa gång du ändå frestas av att skriva en insändare för att trycka till småbarnsföräldrar (och jag hoppas att den person du refererade till denna gång inte förstod att det var henne du menade), använd i stället den tiden och energin till att skicka ett uppmuntrande meddelande till dina barn. Ett enkelt ”Du gör det så bra” skapar mer positiva synergieffekter än det jag anar att du försökt uppnå här.
Och om du har privilegiet att springa förbi mig och mina fantastiska barn på stan – gör något gott av det mötet. Vänd din dömande blick åt annat håll. För vi klarar oss bra utan den.