Vi ser vi hör, vi läser av kroppsspråk, vi lär oss fort mönstret, vi anpassar oss, gömmer oss, går iväg, håller för öronen, blundar, vill inte se när dom vi älskar skadar, blir skadade, skriker fula ord, slår i väggar, kastar saker. Vi gör oss små, vi vill inte vara där.
Vi blir bärare av en fasad som måste upprätthållas. Våran familj är som alla andra, vi har det bra. Vi vill inte be om hjälp, vi vill inte berätta för vi vill skydda både den utsatta och förövaren för det är dom vi älskar högst. Att som barn behöva bära denna fasad är tungt. Det är inget ett barn ska behöva göra. Barn ska få vara barn. Vi ska få leka, skratta, slippa känna oro för när humöret sviktar och den vi älskar byter skepnad. Vi ska få känna oss trygga i våra hem. Alla föräldrar vill väl bygga starka barn, vi blir inte starka av att lyfta och hålla fast i fasader, vi blir starka av att känna trygghet i närheten av dom vi älskar.
Våld i hemmet skadar även oss barn och det sätter djupa spår i oss både när det sker och långt efteråt. Vi måste våga fråga, även om barnen kanske inte öppnar sig direkt, så ge inte upp. Visa att du finns där, visa att du är en människa att lita på så kanske, kanske barnet vågar krypa fram och säga som det är eller ge en hint om att något inte står rätt till.
Hör du att det är bråk och tjafs hos grannen, i husvagnen bredvid dig på campingen och du vet att där finns det barn. Blunda inte gör något för alla dessa barn där våld har blivit vardag. Ring polisen vid pågående situation, gör en orosanmälan till socialtjänsten. Alla kan göra något för dessa barn.