Som ny i arbetslivet men också i vuxenlivet antar jag utmaningar på fullaste allvar. Det är utmaningar som många vuxna skulle kalla för ”vardagsmat” men som är svårare för oss yngre studenter, vi är helt enkelt inte vana.
Redan som 19-åring har jag, men också så många andra funnit sin plats där man trivs och vill vara i arbetslivet, för mig har den pusselbiten fallit på plats.
Att jobba inom äldreomsorgen är för mig terapi – att få ta hand om någon annan, få tacksamhet för sin ömhet, få tacksamhet för den axel vårdtagarna kan luta sig mot, men också för det hårda arbetet både vi vikarier och alla heltidsanställda får utföra. Det är långa pass som är både fysiskt och psykiskt krävande på så många olika sätt men också pressen att man ska kunna klara av hur mycket som helst.
Vi får ingen uppskattning, vi blir sedda ner på och vi förväntas göra på tok för mycket. Det handlar omen press som ingen människa egentligen ska behöva kunna klara av. Vad får man tillbaka bortsett från tacksamma gamlingar? Det betyder för oss allt i världen, men utöver det?
Det är chefer som utnyttjar sin ställning, rent maktmissbruk, som klagar och ser ner på oss vikarier. Vi förväntas fungera som maskiner, utan känslor och utan problem. Jag är en människa, jag trivs väldigt mycket i mitt jobb men får ständigt höra gång på gång att jag inte duger. Är inte vi vikarier bland det viktigaste ni har?
Det är meningen att unga ska motiveras att vilja själva men hur ska det fungera när chefer är kapabla till att skapa ett helvete för en, på grund av att de har ett personligt agg mot en? Det är chefer som inte har någon medkänsla, ingen förståelse och absolut inget samvete i sin kropp.
Ni gör mig ledsen, ni gör mig rädd men framförallt gör ni mig förbannad på grund av sättet ni tror att ni har rätt att behandla oss på.
Vi vikarier är starka, vi tar oss an utmaningar som vi egentligen inte orkar, vi finns där när ingen annan gör det och det räcker inte enligt er?
Är du chef eller är du en person som på något sätt har makt över andra på din arbetsplats och känner dig träffad, ett tips är att rannsaka dig själv och om möjligt ändra på dig eller försök skaffa ett annat jobb.