Ett exempel är skillnaden mellan att som löntagare vara ansluten till en A-kassa eller inte. Riskerar man att bli uppsagd har man då i alla fall något slags skyddsnät. Om än ett tidsbegränsat sådant.
Tyvärr tycks det vara så att andelen anslutna till en A-kassa är betydligt lägre idag, relativt sett. Och man kan undra varför är det så?
Då den borgerliga regeringen tillträdde år 2006 var en av deras allra första åtgärder att förändra A-kassan, vilka genomfördes redan år 2007.
Dit hörde slopandet av den tidigare 25-procentiga skattereduktionen på medlemsavgiften och slopandet av den 40-procentiga skattereduktionen för A-kasseavgiften. Därtill kom vissa andra ändringar, samtidigt som arbetsvillkoret då också initialt skärptes.
Sannolikt bidrog det till att det blev en omfattande medlemsflykt från fack och A-kassa. Därtill tycks många potentiella nya medlemmar ha avstått ifrån att söka medlemskap.
Man kan då undra över vilken avsikt den dåvarande Alliansregeringen hade? Säkert fanns där någon klar avsikt. Och det var bråttom att genomföra dem.
Den nuvarande regeringen har gjort försök att återställa smärre delar av det som gällde före år 2007. Till exempel infördes från inkomståret 2018 en 25-procentig skattereduktion för fackavgiften. Men effekterna av denna kortvariga process lär knappast hittills ha ökat tillströmningen av medlemmar till fack och A-kassa i någon större utsträckning.
I coronans spår ställs nu allt på sin spets. Med de konsekvenser det medför.