Vi tänker funktionalitet, men glömmer bort hörbarhet, oljud, störande musik, ljudnivåer som stör och tröttar ut. Ingen klagar? Kanske för man inte orkar att påtala.
Gillar man musik på hög volym på sin arbetsplats och vill dela med sig av sina favvolåtar med kunder, besökare, elever, patienter? Det är lättare att skaffa hörlurar och njuta av låtar man tycker om istället för att plåga andra.
Jag går med hunden förbi en skola i min by i norra delen av kommunen där musiken dånar varje rast. För vems skull?
Jag går in på en lokal matbutik där musiken dånar även där, jag påminner mig att handla i stan nästa gång, köper mjölken och skyndar ut. Jag står inte ut med radio eller favoritlåtar från 80-talet. Jag köper inte ens hälften av det jag skulle, jag tappar fokus. Jag går in i affären för att köpa kläder – musiken även där.
Jag tar sällan bussen – bussförarens har sina favoritlåtar att mata alla runtomkring med under resan. Jag går in på restaurangen för att käka min lunch, varsågod, här är ägarens lista med låtar. Jag är en så kallad normalbegåvad person mitt i livet med jobb men står inte ut med kakofonin av låtar jag blir matad med.
Men hur känns det för personer med npf? Personer med utmattning? Personer med autistiskt spektrum? Eller ungarna på skolgården som måste konsumera frökens favoritlåtar så fort de lyfter upp huvudet från sina läxor och tar sig ut? Det finns ju sådana med nog bland dem ju. Tillgänglighet handlar inte bara om att kunna rulla in med rullstol, rollator eller barnvagn, den handlar även om vad vi klarar av ljudmässigt för att kunna vara med och trivas.
Trött