Lägg till delade turer, stress och många, ibland motstridiga krav från politiker, chefer, brukare och anhöriga. Hur kan ett av världens viktigaste och mest utmanande jobb värderas så lågt? Varför har inte yrken som hanterar människor högre löner och rimligare arbetsvillkor?
Jag vet hur fantastiskt hemtjänstpersonalen, alltid med ett leende och strålande som solen, hanterar oss äldre. De tillgodoser våra behov och önskemål på bästa sätt. Men vi vet också att varje misstag, en felmedicinering, en missad måltid, kan får katastrofala följder och innebär lidande. Personalen har ett tungt ansvar som bör ersättas med rimliga löner.
Har kraven på mätbarhet och effektivitet gått ut över kvaliteten i det mänskliga mötet? Är det rimligt mäta hemtjänstens måluppfyllelse och effektivitet i antal besök, i timmar och minuter? Det viktigaste arbetet låter sig inte mätas, men låt mig med ord försöka beskriva vad hemtjänsten betyder för mig. Dagens höjdpunkt, matleverans, ett leende, en fråga, omtanke och intresse, en vuxen att samtala med, vänligt bemötande.
Högre löner och högre ob skulle vara ett erkännande som höjer statusen och gör yrket attraktivt och hållbart. I förlängningen skulle det ge en pension som går att leva på för vårdens superhjältar. Jag känner enorm tacksamhet för den kompetenta och duktiga personalen som dagligen besöker och berikar mitt liv och mitt hem. Men jag känner också en djup vrede över deras orättvisa arbetsvillkor.
Det har kommit så långt att jag, som hemtjänstbrukare, har börjat känna mig som en snyltare. Det känns som att jag utnyttjar underbetald arbetskraft. Men skulden är inte min, den är samhällets. Samhället som fördelar våra gemensamma tillgångar och resurser fel. Politiken kan ändra på detta, politiken har ett ansvar att bota orättvisor.
Jag vill inte vara en snyltare, så om jag kunde och det var tillåtet, skulle jag sticka till dem en extra slant vid varje besök. En rejäl peng som bevis på min uppskattning för deras goda arbete, ett innerligt tack för värdefull insats. Men pensionen räcker inte och det är inte mitt ansvar trots att det känns som jag utnyttjar kompetent arbetskraft till underpris.
Vid dagens sista besök ser jag personalens stora nyckelknippa, den får mig att förstå att jag är ett besök av väldigt många. Det gör att jag undviker att ta mer av personalens värdefulla tid i anspråk. Jag blir tyst och låter personalen outtröttligt skynda vidare till nästa brukare.
Folke Sundqvist, medlem i Vänsterpartiet Arvidsjaur (genom Amanda Granberg Högdahl, ordförande Vänsterpartiet Arvidsjaur)