Insändare: Studenten i en annorlunda tid

Varje dag kryssar klassen ännu en av de hundra bilderna som vi satte upp i korridoren för att räkna ner dagarna till studenten. Vi vet om att det är exakt 38 dagar kvar och för varje dag pratar vi mer och mer om studenten tills det nästan är det enda vi pratar om. 

När fredagen den 12 juni äntligen kommer är vi löjligt lyckliga över att tolv år av skola nu är över och när vi ser någon annan i studentmössa blir vi glada trots att vi inte känner varandra. För studentdagen är inte bara fylld av en känsla av att "Jag gjorde" utan också att "Vi gjorde". 

Korridoren innanför entrén är fylld med förväntansfulla studenter klädda i vitt och när det blir vår tur springer klassen glatt skrikandes ut på scenen till högljudd musik. Sedan skyndar vi oss ut i folkhavet på fotbollsplanen för att leta reda på våra nära och kära som står och väntar på oss.

Vi skriker inte bara under utspringet utan sedan åker vi runt, runt på stan och skriker om och om igen att: ”Vi har tagit studenten”. Vi lyssnar på hög musik och dansar nära varandra på det trånga flaket. Hela dagen är fylld av firande och folk.

Men nu är det inte ett annat år. Det är 2020 och allting är annorlunda. Vi befinner oss mitt i en pandemi. 

Jag längtar knappt till studenten, inte för att den inte kommer att vara som jag hade tänkt mig utan mest för att dagarna flyter ihop och jag tror att vi fortfarande är i mitten av mars. ”38 dagar kvar” är bara siffror i mitt huvud för jag sitter hemma hela dagarna och känner inte på stämningen i skolan att sommarlovet närmar sig. 

I år kommer inte alla drygt 400 avgångselever kunna fira tillsammans och kanske är det helt okej, det är ju ändå klassen som jag vill säga hejdå till. Vi kommer inte kunna springa ut till en fullproppad fotbollsplan och kanske är det okej för jag kommer ändå kunna ta bilder där jag har på mig min onödigt dyra studentmössa och håller i ett plakat med en lagom pinsam bild på mig själv som liten. 

Helt okej. 

Det är kanske det som gör det hela tråkigare. Vi kan hitta alternativa lösningar på det mesta men allt känns bara som lite sämre alternativ som ersätter hur vi egentligen vill ha det. När jag tänker på studenten och försöker övertyga mig om att jag inte missar så mycket känner jag mig som Askungen som suckar; ”Nåja, vad är en bal på slottet”, för vad är väl ett studentfirande? Det kan ju vara fruktansvärt högljutt å… kaotiskt å, å överskattat å, å alldeles… alldeles underbart. 

Men helt seriöst så tror jag faktiskt att vi kommer att ha en bra studentdag även om det inte blir som vi hade tänkt oss. Men jag önskar bara att hela vår student inte bara kommer att kännas som en blek kopia av ett traditionellt firande. Att det kunde vara någonting som är annorlunda på ett bra sätt. Fyrverkerier för oss, ett flygplan som skriver ”Grattis alla studenter” på himlen eller varför inte ett personligt meddelande från Beyoncé där hon med tjock amerikansk dialekt säger: ”Ni gjorde det. Grattis till studenten alla elever i Piteå”. Bara någonting, vad som helst, som gör att vi kan minnas studenten som mer än bara ”helt okej”.