Det svider i mig när jag slår upp Piteå-Tidningen om morgnarna. Ena dagen läser jag att alla nämnder ska spara 1 procent, andra dagen läser jag att vår styrande majoritet köper ut kommunchefen för svindlande belopp. Hur handskas våra styrande politiker med våra skattepengar? När slutade Piteås Socialdemokrater att vara de välfärdspolitiker de utgav sig för att vara vid förra valet?
Under de 25 år jag jobbat på Strömbackaskolan har mycket hänt med min arbetsmiljö. Under flera år kunde Piteå stoltsera med att vara en av Sveriges bästa skolkommuner och vi som jobbade i skolan hade både resurser och möjligheter att göra ett gott jobb om dagarna. Vi hade rimlig storlek på elevgrupperna, det fanns resurspersonal att tillgå när så krävdes och varje elev kunde bli sedd och bekräftad i de behov den hade.
Våra elever kunde också erbjudas viss guldkant under sin skolgång, såsom gardiner i fönstren och städade grupprum att sitta i. När jag gick hem från jobbet bar jag med mig en känsla av tillfredsställelse och ibland också en gnutta stolthet.
Idag ser verkligheten annorlunda ut. Jag känner otillräcklighet när jag tittar ut över mina sprängfyllda elevgrupper där jag omöjligt kan täcka allas behov eller hinna ”se” varje individ. Jag känner otillräcklighet när jag inte hinner hjälpa alla som behöver min hjälp. Jag känner sorg över att duktig och kompetent resurspersonal och lärarkollegor, vars kompetens både jag och mina elever behöver, försvinner.
Strömbackaskolan, som tidigare kunnat stoltsera med att vara en pusselbit i Sveriges bästa skolkommun Piteå, börjar bli ihålig som en schweizerost. Program läggs ned, attraktiva utbildningar startar inte upp och vi ser fler elever med psykisk ohälsa än någonsin. De elever som idag inte får stöd att klara skolan, är de som kommer att gå ut utan fullständiga gymnasiebetyg och som i framtiden kommer att ha svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. En arbetsmarknad som skriker efter kompetens, som vår skola hade kunnat erbjuda om … just det, resurser funnits.
Den skola våra politiker idag låter bli att satsa på är grunden till det samhälle vi kommer att få om tio, tjugo år. Vill vi ha det samhället? Patric, Kata och Anton, det är dags att ta sig en rejäl tankeställare vid nästa budgetarbete.