Alla har vi någon minnesbild, av något sött litet barn, som lärt sig att försvara det han/hon tycker sig äga.  Alldeles naturligt så följer det beteendet med oss genom livet, även när det gäller vårt land. 

Att blunda för att det på många sätt medför stora påfrestningar, att snabbt och intensivt bli värd för väldigt många människor, det är att lura sig själv. Ett sätt att beskriva motsättningar är att säga att det aldrig är ens fel när två strider. 

Självrannsakan och en ärlig bild, över vilka vi som råkade födas här i Sverige är, säger att vi som kollektiv kanske inte vinner pris som världens mest sociala folk. 

Jag som förväntade mig olika problem redan när folk började komma, precis av den anledningen att jag och mina landsmän, lite mer än många andra folk håller hårt i "vårt", har ändå på så många sätt blivit glatt överraskad av mina kollegor och nya Pitebor. 

Otaliga gånger under åren har mitt hjärta glatt sig när någon visat prov på kärlek till nästan. 

Ganska många av dessa nykomlingar i Piteå kallar jag idag mina vänner och jag umgås inte med dem under något slags tvång, utan för att jag vill.  Min absoluta lärdom är att alla förutfattade meningar om hur olika varandra vi är, som jag bar med mig innan de kom, bygger på rädsla och lögn. Vi har alla oavsett ursprung samma skapare och ett hjärta som vill ha och söker efter frid. 

Sträck på er Pitebor – och välkommen hit, ni som kom. 

Vi får som sagt inget pris, men att göra sitt bästa, räcker långt.