Vi människor. En skam på denna jord. Om någon annan art betedde sig som vi gör skulle vi snabbt och med alla tillgängliga medel utrota den.
Och vi står för utrotandet, men utrotandet av arter som aldrig har gjort oss något ont utan bara kommit i vår väg.
De anses ha stört oss, stört vår väg framåt, uppåt, neråt och utåt, vårt sätt, vår rätt att leva som vi vill. Vår girighet efter mer, efter allt. Egoism och cynism är som det verkar vår mest framträdande egenskap. Allt utgår ifrån oss människor.
Sedan finns det arter som knappt ens kommer i vår väg. Djur vi aldrig någonsin ser, trots att den yta de har att röra sig på krymper alltmer.
Ett sådant djur är lodjuret. Lodjuret är fridlyst. Trots det förekommer olaglig jakt.
Naturvårdsverket är ansvarig jaktmyndighet men har överlåtit beslut om jakt till landets länsstyrelser.
För licensjakt på lodjur är det inte tillåtet att använda fångstredskap. Trots detta har Västerbottens län tillåtit fällor som utdömts som djurplågeri av veterinär.
Trots detta tillåts jakt med lösa hundar (ofta av rasen plotterhund som tränats till särskild uthållighet och aggressivitet och som tagits in i allt större omfattning av landets jägare).
Jägarna själva kan lugnt sitta kvar i sina terrängfordon och vänta på att fälla eller hund gjort jobbet åt dem.
Av länsstyrelsens beslut är det lätt att utläsa att licensjakten är ren nöjesjakt.
Flera andra länsstyrelser har beslutat om nöjesjakt på lo. Stockholm och Kalmar till exempel. Jag ställer mig frågan – hur skulle våra län se ut om vi förbjöd denna jakt? Skulle vi över huvud taget märka någon skillnad? Och om vi skulle det, kanske vi människor skulle kunna försöka anpassa oss?