Insändare: Skolan är ingen lek

Jag går sönder litegrann varje dag när jag ser hur det ser ut i våra skolor. Hur barnen som behöver stöd i sitt lärande får stryka på foten för de elever som är utåtagerande. Verkligheten i skolan är så att det är de elever som stör och förstör där de extra personerna läggs. Barnen som kan komma till skolan med osynligt bagage, barnen som fått göra en utredning för NPF men som efter diagnos ställs över i en annan kö för att få någon hjälp med det diagnosen visat. Det är i mångt och mycket dessa barn som resurser läggs på för att de andra barnen i klassen inte ska störas lika mycket och kanske klara av skolgången med klassläraren som enda stöd. Tänk att vara rektor och vara den som måste stå där och prioritera vart pengarna och personalen ska läggas. Är det underligt att lärarkåren inte fylls på allt eftersom de rutinerade går i pension? 

Själv står jag med en fot på varje sida, en som förälder till barn i behov av stöd och också som anställd inom skolan för att tillhandahålla den typen av stöd. Det gör ont att se hur skolorna måste fördela personalen för att det inte finns pengar att ha nog med resurser. Barnen som behöver individuellt stöd för att klara av att hänga med i skolvärldens snabba takt. Lärare som tillhandahåller extra studietid varje dag för att kunna hjälpa barnen. Lärare som därför lägger ner mycket mer tid än vad de är anställda för. Barnen som går hem från skolan med huvudvärk varje dag för att klassen är för stor och ljudet blir för mycket. Barnen som känner sig mindre värda för att de inte klarar av att själva hålla samma tempo som klasskamraterna. Andelen barn i behov av någon form av lärandestöd, till exempel mindre grupp eller extra egen tid med en pedagog för att knäcka koden för det som arbetas med, den andelen är högre än de flesta kanske tror.

Är det realistiskt att vi som samhälle ska stå här och spara in ännu mer på skola och omsorg, när dessa barn inte uppnår kunskapskraven på grund av bristen på anpassningsmöjligheter i skolan? Det är inte realistiskt men jag uppmanar ändå alla som har möjlighet; besök skolan där ert barn går, se hur vardagen ser ut för både eleverna och personalen. För det är ingen lek. Det är en kamp. En kamp för vår framtid.