Insändare: Skidspåren på Lindbäcksstadion – nya tider kräver nya arbetssätt

Det är kväll på Lindbäcksstadion och stadion sjuder av liv. Barn susar fram, skrattar, busar och åker skidor. Alla samsas på en kilometers slinga och det är kyligt men härligt. Borta vid backen forsar snön ut och skapar fina backar för tidig utförspremiär! Det är här vi trivs och vill fortsätta trivas.

Jag vill börja med att trycka på att jag inte vill kasta någon under bussen. Jag skulle bara önska att vi fick fortsätta utvecklas som skidstad och att vi fortsatt vill göra förutsättningarna så bra som möjligt tillsammans. Jag vill fortsätta vara den som ser till att fler hittar till skidspåret eller att folk håller sig friska och starka. Att någon vill prova på ett Vasalopp och att vi har en aktiv skidförening (XC Pite) som vänder sig till vuxna åkare, motionär som elitmotionär.

Vi har två elitklubbar med världselit i Piteå och många som förhoppningsvis går i deras fotspår. Men då behöver vi nog sätta upp lite nya ramar för vad som behöver göras och vilka målsättningar vi har för att skapa just en anläggning som är så bra som vi har den och haft den. Så vi kan fortsätta marknadsföra den som så otroligt fin, som den är.

Idag är det skidalliansen som jag förstått står för att till exempel tillverka snö och spår. Ett gäng grymma personer som jobbar ideellt och där föreningarna i alliansen får ekonomiskt stöd av vår kommun. Dessa har under många år gjort detta så bra. Men det är nya tider nu. Ideellt jobb är ingen självklarhet och skapar i detta fall sjukt mycket stress för dessa enskilda, som kanske inte ens har tid. 

Flera dagar var det många minusgrader på stadion och superförutsättningar för att tillverka snö. Utrustningen stod klar för att starta men ingen hade möjlighet att jobba. Varför? Det finns säkert skäl till detta. Men här måste nog kommunen se över lite närmare vilka behov som finns och backa upp alliansen eller skapa ett nytt arbetssätt. 

På anläggningar där jag som entreprenör hyr in mig finns vaktmästare. De som styr ismaskiner och fixar så att saker funkar. Detta skulle nog kunna underlätta även på denna kommunala anläggning. David Gunnarstedt gör ett fantastiskt jobb där ute och var den som drev att vi kunde som tidigaste anläggning redan i oktober, få tillgång till ett spår. Det var kul!

Men låt mig skapa en metafor. Det är lite som att Piteå Hockey ett par gånger i veckan skulle behöva harva i väg och träna i Luleå eller Skellefteå med hela laget. För hemma i Piteå fanns bara en halv plan som tre lag skulle dela på samtidigt. Eller som att alla skulle städa alla hallar som de hyrde själva. Så är det lite för våra elitåkare på plats. De ska träna för tuffa banor i Idre, för ännu tuffare banor i Lillehammer och måste träna i grannkommunen för att vi just nu inte har spår innehållande en enda backe. 

Så min önskan är nu att det händer nåt. Ett möte, en eftermiddag, där de styrande parterna skapar målsättningar för hur och när saker ska ske. Att Piteå kommun ser vad som just nu händer så att missnöjet inte sprider sig vidare, då vi vill fortsätta vara en levande och drivande skidstad och ha lika kul på Lindbäcksstadion i framtiden. Jag vill inte kasta skit på någon. Alla gör nog förhoppningsvis sitt bästa. Men tiderna förändras och alliansen behöver, som jag ser det, mer stöd. Inte minst de vintrar som är just så snöfattiga som denna inledning.

Med detta vill jag fortsätta hålla igång skidverksamhet, seniorträning, Vasagrupper och skapa plattformar för möten, hälsa och framtid. På min önskelista står bara lite mer framåtanda och mål för ett bättre Piteå. Både för vår elit, barn och motionärer. Nu kör vi!