LVU-skandalen i Älvsbyn har inte gått någon förbi. Som Älvsbybo är det första frågan en får när en möter vänner från andra delar av landet. ”Vad händer egentligen i Älvsbyn?”. Varje gång jag får den frågan känner jag sorg. Det jag skulle vilja svara är att Älvsbyn är en fantastisk plats och att vår kommun efterlever vårt politiskt fastställda mål: ”Tillsammans lever vi gott i framtidsrika Älvsbyn.”
Istället får jag svara på frågor om hur det kan ha blivit såhär. Hur har den politiska ledningen kunnat fatta beslut som går emot allt vad ett anständigt samhälle borde stå för? Hur kan förtroendet för demokratin och kommunens myndighetsutövning tillåtas urholkas på det här sättet? Hur kan både de högsta av chefer och politiska företrädare konsekvent skylla ifrån sig och ducka frågor från både medborgare, opposition och media – och ändå få sitta kvar på sina positioner?
Till oss som opposition har budskapet från majoriteten varit tydligt: Gör nu inte partipolitik av detta. Som om behandlingen av dessa barn vore något vi gottar oss åt, något där vi ser chans att plocka billiga poäng. Bara det i sig säger hur lättvindigt den politiska ledningen ser på frågan i sin helhet. Det handlar om barn!
Det handlar även om två enheter som måste fungera för att medborgarna, våra mest utsatta medmänniskor, ska få den hjälp de har rätt till. Kommunledningens behandling av personalen har gjort att rättssäkerheten och arbetsmiljön riskerar att totalt haverera.
Det är den politiska ledningen som är ansvariga för hur det här har skötts. Att inte kritisera detta vore för mig att göra våld på mina egna värderingar. Inte som socialdemokrat, inte som oppositionsledare – utan som människa. Som mamma. Som en person vars hjärta brinner för alla våra kommuninvånare.
Vi socialdemokrater har försökt lyfta de fel som gjorts och efterfrågat svar från den moderatstyrda ledningen på hur de tänker hantera detta vidare. Svaren har uteblivit och förtroendet för de som begått dessa grova fel verkar från ledningen vara intakt. Samtidigt uppmanas alltså den politiska oppositionen att lägga locket på och hålla tyst.
I förhållandet majoritet/opposition finns det absolut stunder en inte bör göra partipolitik av saker, för att frågan är större än enskilda politiska konstellationer. Just av den anledningen vädjar jag till varje folkvald i Älvsbyn – oavsett partifärg – att agera mot detta haveri.