År 1970, för 50 år sedan, fick jag uppdraget att planera för detta museum av Norrbottens museum. Jag har allt framgent följt dess utveckling.
I dag i coronatid, i september 2020, kan jag och andra med mig konstatera att allt är sig likt. Förfallet har bara gått ännu längre. Det växer bokstavligen mossa sedan decennier, inte minst på tjärdalen, spåntak ruttnar, textplattor har fallit av sina stolpar. Röjning av vegetation är av nöden på vissa håll, särskilt invid ”flottningsmuseet” Presenningen över en gammal flottningsbåt är en sönderriven trasa. Detta är bara några exempel.
Vad som permanent är värre är att man tycks ha glömt anläggningens ursprungliga syfte. Skogsbruksmuseer har vi gott om i Sverige. Vad som gjorde Storforsmuseet unikt var dess autenticitet. Just på denna plats finns rester av sex till åtta kojor med eldpall. En del är från flottledsbyggandet. Detta bringar oss till pudelns kärna.
Storforsens naturreservat är magnifikt och väl underhållet. Men just flottledsbyggnaderna visar hur Storforsen som den är i dag är en kulturprodukt, den är alltså människogjord. För att kunna flotta genom övre Piteälven måste alla de spridda delarna av forsarna fösas ihop till en enda. Detta gjordes över många vintrar omkring 1870 och har sedan förnyats i omgångar. Därför finns det spännande Döda fallet där delar av älven en gång löpte. Det var skogstorparna längs Piteälven som skapade forsen. Museet skulle visa på deras liv och gärning.
Storforsen skulle inte vara ett monument utan ett kulturhistoriskt museum över skaparna av forsen. En utställning i ett skogstorp skulle vara ett naturligt inslag. Här kunde man visa på den årstid som var den viktigaste för brödfödan, nämligen vintern.
De flesta besökare förleds faktiskt flyktigt att tro att alla kojor är pittoreska bostäder brukade under den tid de själva är där. Nu sker skogsarbetet dessutom även på sommaren. Det var inte för att kyla champagne som man brukade den islåda som nu finns utställd. Det var för att isa basvägar i skogen ned till älven. Flottningen som följde på det hårda skogsarbetet under vintern var ett av många efterlängtat men ganska kort avbrott.
Den museala ambition som en gång var en hedervärd ansats som äreminne över de fysiska skaparna av Storforsen är en skugga blott.
Mitt förslag är att låta lokala intressenter ta över. Varför inte Piteå utmärkta museum i avsaknad av ett sådant i Älvsbyn.