I dag används ett lönesystem inom måleribranchen som kallas huvudlönesystem av cirka 30 procent av de yrkesverksamma målarna. Enligt Målarförbundet är det ett bra lönesystem, trots det finns ett lågt intresse från medlemmarna för det. Jag vill dock betona vikten av en stark fackförenings rörelse, särskilt inom arbetarleden.
När man läser om folk som jobbar inom yrken av akademisk art och som kan tillskansa sig avgångsvederlag och extra tjänstepensioner, då börjar det skava i själen. Att ge förmåner av detta slag till fullt friska människor allt från 55-års ålder och framåt. Samtidigt som landet brottas med ekonomin inom stat, kommun och företag.
Blir det indragningar av tjänster så får väl akademikerna göra som alla andra, ta ut intjänad pension eller anmäla sig till A-kassan. Jag har inga problem att folk tjänar bra med pengar under sin yrkesutövning. Tvärtom, det nödvändigt för att driva samhället framåt. Det här är en klassfråga och borde inte vara en förhandlingsfråga.
Vi får alla betala denna frikostighet i form skatter och avgifter. Göteborgs kommun betalar ut 30 miljoner varje år i avgångvederlag. Dessa fonderade pengar skulle göra stor nytta till mindre lyckligt lottade människor som behöver stöd i vardagen till exempel assistans av skilda slag inom vården, åldringsvården och pensionärer som knappt har råd att leva.
Vi använder ofta klyschan "alla människor lika värde". När bedöms vi ha det? Vid livets slut, under jord? Förmodligen först då släpper prestigen och alla får samma värde.