På väg hem från jobbet härom dagen såg jag ett flertal personer ute, då det var riktigt fint väder.
Kul att se, men jag kom särskilt att notera två olika personer, koppla ihop dem och reflektera på ett mindre positivt sätt över det.
Den ena var en engagerad hundägare som hela tiden hade kontakt med sin hund, pratade med den och undervisade/fostrade den.
Den andra var en ung mamma, som gick med sitt barn i barnvagn, ivrigt pratandes i telefonen. Barnet, som uppskattningsvis var 1–1,5 år, såg sig nyfiket omkring men fick ingen stimulans, hade ingen att prata med eller fråga om saken hon såg.
Jag tycker det är förfärligt om vi kommit till ett läge där vi pratar mer med våra husdjur än med våra barn.
Vem ska fostra de små, forma dem till bra empatiska och tänkande människor, om inte föräldrarna? Att prata med barnen är livsviktigt!