Har svårt att förstå att empatin inte räcker till. Att vi i Sverige har det så dåligt att pengar inte räcker till.
Samtidigt har aldrig så många dyra epa-traktorer åkt på vår stads gator och innan flygskammen gjorde att vi inte längre vågade, så reste många utomlands 1-3 gånger per år. Grillat och rött, gärna dyrt, båtplats och skotrar. En på sommarstugan och en i stadshamnen.
Det ni nu precis läst är egentligen två olika berättelser. I svart på vitt och en svävandes mellan raderna. Det är läskigt när någon berättar en berättelse som inte stämmer med din upplevelse av samma sak.
I den kommunikativa värld vi alla lever i, blir denna förmåga, att berätta en berättelse, otroligt viktig i hur vi definierar oss och kliver in den nya sociala världen. Bland detta måste vi sålla, förstå mekanismer och retorik.
Det finns många paradoxer i narrativ (sätt att berätta och beskriva) just nu.
1) Skolpolitikens riktning mot kontroll kontra att lita på lärare som experter i sin egen praktik.
2) Klimathot mot klimatförnekelse. Batteribil mot miljödiesel. Storstad mot landsbygd.
3) Empati mot hat.
Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Det finns ett ord för detta.
Polarisering. Svart eller vitt. Plus eller minus.
Men så ser ju inte världen ut? Så rätt ord kanske borde vara gråzon? I detta har vi alla ett ansvar att förstå att vi är människor som behöver människor för vi är ingenting, ensamma. Var rädda om er.