Nej, problematiken ligger i den politiska oviljan att expandera.
Biblioteket i Folkets hus anses ligga för långt från centrum och bör flyttas närmre centrum. Bostadsbyggandet på Lövholmen lades i malpåse. Inte för problematiken med marken utan för att man inte ville ha en konkurrerande stadskärna. Pitebo avvecklar sitt ägande i byarna för att satsa i centrum. Byaskolor står tomma och eleverna bussas närmre centrum. Industrier har byggts i stadsnära områden trots att Pitholmen har gott om lämpligt utrymme.
Våra folkvalda envisas sedan gammalt med att Piteå, det är centrum. Månntro om de drabbas av jetlag om de åker utanför gamla Häggholmen och Strömbacka?
Naturligtvis ska Norrbotniabanan även den gå genom centrum. Allt måste vara nära. Tätt inpå. Vår lilla stad förtätas alltmer. Gatorna läggs i skugga när husen skjuter i höjden. Uteserveringarna är kyliga även den soligaste av sommardagar, när vinden viner genom de smala gatorna. Allt gammalt måste bort. Nytt, modernt, dyrt och stort. Och nära, framförallt nära.
Tänk om vår stad finge utvecklas. Tänk om där hade funnits vilja att se bortom centrum, se att Piteå är mer än sin stadskärna. Resecentrum vid Lomtjärn öppnar upp för hotell, biluthyrning, köpcentrum, kafé och restaurang med mera. Det mesta skulle bli nyetableringar. I närheten av sådant växer andra näringar upp. Inflyttning, bostadsbyggande, tillväxt. Ny busslinje till den nya delen av stan. Fast däri ligger förmodligen problematiken: det är inte stan. Om våra folkvalda får hållas lär det aldrig bli heller. Piteå, det är centrum. Tätt, nära och litet.