Hösten 1993 blev jag dömd till slutenvård, jag en vilsen, sökande värsting som levde i ett missbruk och i ett totalt kaos. Det var september och mörkt även utanför fönstret. Jag vet inte om min resa från helvetet varit ens möjlig utan en person som fått utstå en massa kritik och anmälningar. Per-Axel Karlsson, du gav mig en andra chans i livet. Jag är dig för evigt tacksam för dina hårda krav och regler som fick mig att sakta inse att ingen annan än jag kunde rädda mig själv. Du och dom andra kunde ge mig nycklarna till livets väg.
Att vara chefsöverläkare på en rättspsykiatrisk där man hela tiden måste tänka två steg före svårt sjuka klienter, varav vissa måste ha väldigt höga doser av olika mediciner för att inte vara ett hot mot sig själva, mot personal eller mot medpatienter. Tänk er en person som i flera års tid fungerat så pass bra att han bedöms kunna vårdas inom öppen rättspsykiatrisk vård, att dessa patienter väljer att bryta mot dom villkor som samtliga patienter inom den lagen har.
Dessa patetiska försök att svartmåla och göra PAK till en syndabock. Är ni nöjda nu när ännu en artikel handlar om att patienter begår grova brott och det verkar råda kaos i Öjebyn. PAK, du räddade mitt liv och jag hade inte varit den kille jag är i dag utan dig.
Hoppas att du vinner överklagandet.
Leon 1993