Jag själv, hyrde ett stort fint hus i Piteå åt mig och mina barn. En dag i februari får jag besked att huset ska säljas, vill understryka att detta inte beror på mig eller på att jag inte betalat eller misskött huset. Tvärtom, har fina referenser av min dåvarande hyresvärd som dessutom var helt underbar. Jag började direkt ringa runt till våra lokala bostadsbolag men blev avvisad bostad trots fina poäng och bra referenser då jag har en skuld.
Jag har bett att få prata med chefer och högre uppsatta med mer bestämmanderätt för att hitta lösningar, lösningar genom att trygga dem. Förskottshyror, specialkontrakt med mera. Men de lokala bostadsbolagens policy tillåter inte detta. “Ska en ha ska alla ha” sa de.
Det får mig att undra vilken värdegrund deras policy bygger på?
Jag har aldrig tagit för givet att det ska vara lätt att stå i skuld till staten, jag har alltid jobbat för att kunna betala av min skuld, eller i alla fall hitta utrymme att kunna göra det.
Det har varit svårt som ensamstående med flera barn att hitta det utrymmet men jag har alltid prioriterat tak över huvudet, mat och kläder till mina barn och alltid betala och värnat om mitt boende.
Då jag uttömt mina möjligheter att på egen hand hitta bostad till mig och barnen vände jag mig med skam till mitt allra yttersta skyddsnät, kommunen. Vi, vår familj var tyvärr inte nog utsatt så de kastade mig på gatan och barnen till deras far. Utan att fråga barnen, utan att ta hänsyn till deras behov av mig och tryggheten i deras hem.
Kanske dags för kommunen att börja investera i rätt ände och innan invånarna är helt slut. Sitter här nu med infekterat sår i benet, en enkel glasruta i min enkla stuga blåste sönder rakt på mitt ben och jag går nu på stark penicillinkur i tio dagar. Har svårt att sköta såret utan rinnande vatten.
Kanske sitter det mest glasskärvor i hjärtat, förmodligen sitter det fler hos barnen som längtar efter sin mamma.
Kanske väntar kommunen tills jag brutit ihop totalt, det är synd då blir jag en större samhällskostnad än en underskrift. För att inte tala om vad de utsätter mina barn för och vilka kostnader det kan medföra, men främst vilka ärr de satt i mina barn de alltid kommer att bära med sig.
Nä, Piteå kommun, börja investera i rätt ände, måna mer om era invånare så att de ska vara mer fungerande invånare än era fulla fickor! Ta ert jobb på allvar och våga stå för då riktlinjer bör töjas, var en röst eller lyssna i alla fall på en, gör skillnad som inte bara står på papper utan känns i era hjärtan!
Jag hade gärna bestämt möte med socialtjänsten och vårt kommunägda bostadsbolag. Där skulle jag gärna lyfta frågan om deras värdegrund de brett och vitt skryter om. En värdegrund som ska nå alla men tydligen sållas utifrån vinst och brist på empati. Det skulle nog bli ett långt och intressant samtal. Förhoppningsvis kanske socialtjänsten kan bjuda på kaffe i stan efteråt. Vem som bjuder får stå i betraktarens ögon.
Jag är själv, helt själv och helt utanför samhället i dagsläget. Om ingen vill hjälpa mig och mina barn i detta, så reflektera i alla fall.
Vi har val i höst. Mörkret kommer och min ork börjar ta slut, helt ärligt börjar hela jag ta slut och jag längtar hem.
Ett hem jag inte har.