Jag kommer bärandes med korgen, full av ren tvätt i prydliga, välsorterade högar. Kläderna läggs omsorgsfullt i respektive byrålåda och med en rejäl kraftansträngning trycks raden av galgar åt sidan för att ge plats till de nystrukna blusarna som används under arbetsveckorna.
På andra sidan av den mycket långa raden av galgar skymtar paljetter fram. En svart fodralklänning med djup urringning i ryggen. Glittriga kreationer i olika nyanser som väntar på att få möta ljuset från en strålkastare för att uppnå sin fulla potential.
I stället ligger kläderna fördolda bakom en slöja av ”nästa sommar”, ”nästa tjejhelg i Umeå”, nästa ... nästa.
När en bor i vår fantastiska stad så lär en sig snabbt att det där ordet ”nästa” aldrig kommer. Barnen sliter i byxbenen, ivriga att få uppmärksamhet, storkok står på spisen och jag, jag är 30 år gammal, jag är ung, nyfiken, klok och äventyrslysten. Ändå får de egenskaperna inget utlopp i Piteås nattliv för de som är 30 år och äldre.
I min umgängeskrets finns de som är allt från 30 till 65 år gamla. Alla uttrycker samma frustration över samma ämne. Vart ska vi gå? Jovisst finns det Bishops och Tages skybar, för all del. Men att fylla 30, 40, 50 eller för den delen 60 år är inte samma sak som att bli för gammal för att ha roligt. Ändå är vi många som står och trampar med en så kallad ”placebo-höftprotes” och väntar på vår tur.
Vår tur att dansa till hits från 80-, 90- och 00-talet utan att för den delen trängas bland myndiga skolungdomar, barn och barnbarn.
Jag vänder mig till er därute i Piteås nöjesliv som har möjlighet att göra skillnad.
Här finns en lucka att fylla och vi är många som väntar på möjligheten att få vara de personer som fyller luckan. Vi önskar dansgolv, strålkastare, ultraviolett ljus och frihet att få släppa loss. Att lossa på slipsen och släppa ut håret i ett sällskap med en åldersgrupp där vi törs, vill och kan.