Sverige idag är långt ifrån det samhälle som arbetarrörelsen visionerat om och arbetat för från 1800-talets slut. Vi vet att ojämlikheten i det svenska samhället var som minst i början av 1980-talet. Sedan dess har den ökat alltmer och har aldrig varit så stor som den är idag. Ansvaret för detta bär de regeringar som har styrt Sverige sedan dess. 

Innan de sociala och ekonomiska reformerna tillkom efter hård strid och hårt arbete av Arbetarrörelsens partier, så fick många människor förlita sig på olika välgörenhetsorganisationer för att klara sitt uppehälle. 

Det var ett klassamhälle där man var tvungen att förlita sig på enskildas välgörenhet, eftersom samhället var både ojämlikt och ojämställt. 

Att vi 100 år senare skulle hamna i samma situation, att vi igen ska vara tvungna att förlita oss på enskilda personers välgörenhet, för att samhället sviker är en stor skam och ett gigantiskt misslyckande. 

Listan på dessa svek kan göras lång, ett exempel är hur Försäkringskassan agerar som kontrollant och storebror som misstror alla sjuka människor trots kvalitativa sjukintyg. Vi ser hur förmögna får sänkta skatter och hur avgifterna för välfärden ökar. 

Det finns ett liggande förslag idag till regionfullmäktige i Norrbotten om avgiftshöjningar mellan 20–300 procent för olika vårdbehov, som den styrande majoriteten Sjukvårdspartiet, Centerpartiet och Moderaterna föreslår. 

Sen har vi Sverigedemokraterna som vill höja avgifterna ännu mer och i nästa andetag hyllar den nya välgörenhetsbranschen.

Vänsterpartiet vill ha ett samhälle som står upp för alla människor och bygger på alla människors lika värde. Alla måste känna trygghet att kunna försörja sig och få sina behov tillgodosedda och inte vara beroende av enskildas välgörenhet.