"Vart är vi på väg?" Först pandemin, sedan krig i Ukraina därefteer energikris, räntekris och inflationskris och nu senast tågen håller inte tidsschemat om dom överhuvudtaget startar. Folk tjänar för lite, pensionerna är för låga. Alla vill ha mer men ingen vill betala. Många är överbelånade. Är vi på väg att bli en bananrebublik? Det kan tyckas nedsättande att säga så.
När man växte upp på 50- och 60-talet var det mesta lugnt. Sverige var neutralt, inga krigshetsare så långt ögat kunde se. Ingen vilda västern i städerna, alla tog ansvar, var självkritiska (återhållsamma), gjorde det man skulle göra, nöjd med det som fanns. Köpte saker man ville ha när man sparat ihop tillräckligt med pengar. Spara först, handla sen, var honnörsordet.
Många är överbelånade på grund av väldigt låga räntor under många år. Vem bär ansvaret för detta? Ja riksbanken tveklöst, sen hela vägen ner till lånegivarna. Visst kan man lägga ansvaret på den enskilde låntagaren. Det är lätt att trilla dit när låneräntorna är låga eller näst intill noll. "Jag lånar, det är ju så billigt". Superlåga räntor, vill vi ha det igen? Nej tack.
Ni som oroas över resursbrister i välfärdssystemet, skola, vård och omsorg, och samtidigt är för en Natoanslutning. Ett medlemskap i Nato kräver Sverige på omkring 600–700 miljoner årligen, pengar som inte finns gömda och glömda i en byrålåda, eller kanske måste vi tillkalla "pojken med guldbyxorna". Nej, det blir som vanligt, folket får bära bördan med oket. Nu har verkligheten hunnit ikapp oss.
Jan-Erik Berglund