Arvidsjaurs kommun har ofta 0-vik, vilket innebär att insatser då sätts in på övrig personal i arbetslaget. Det innebär en hög arbetsbelastning, en konstant stress att aldrig veta hur ens arbetsdag egentligen ser ut.
När man stämplar in på morgonen har man dessa insatser, en halvtimme senare är någon av ens kollegor sjuk så man får fler insatser. Både insatser man har, delar av ens sjuka kollegas insatser och ibland även en annan grupps insatser. Detta är insatser som man ska hinna under sin ordinarie arbetstid samtidigt som vi ska ha tid mellan våra insatser för förflyttning samt tid till dokumentation. Men det finns ju ingen tid till det.
Ibland finns knappt tid till att gå på toaletten, dricka vatten eller sätta sig i fem minuter med en kaffekopp och reflektera över något.
Den kommun vi arbetar för har även beslutat att ej låna folk mellan på grund av personalbrist, något som också resulterar i 0-vik.
Dock är vi i ett sånt läge att vi måste få låna mellan varandra för att få verksamheter att gå ihop, för att den personal som fortfarande jobbar samt att de vikarier som finns ska orka. Sen så tas ju personal från golvet in i verksamheten och blir chefer, planerare med mera. Och var ska vikarier/ersättare för dessa personer hittas?
De få stunder vi väl sitter ner blir det sura miner och klagomål från chefer, andra kollegor samt andra yrkeskategorier.
Ibland känns det som att man talar för döva öron och att man mest ska vara glad och tacksam att man har ett jobb.
Vi som får mer insatser, vårdnära arbete och gör "skitgörat" får en löneökning med knappt 900 kronor, medan de med det administrativa arbetet får en ökning med dryga tusenlappen, för att sitta framför datorn. I dagens verklighet har alla priser stigit massivt, och som ensamstående eller barnfamiljer över lag är en knappt nämnvärd löneökning knappast en bonus.
Det är även beklagligt och skrämmande hur dålig kommunikation det är mellan de olika instanserna. Mellan biståndet, chefer, HC samt sjuksköterskor. Den mänskliga faktorn kallas det tydligen att det brister där, men när vi på golvet gör fel är det avvikelser, möten och tråkiga mejl man får motta ifrån ovan nämnda yrkeskategorier.
Vi alla jobbar ju mot samma mål – att bedriva en trygg och säker hälso- och sjukvård. Men utan kommunikation är inte detta möjligt.
I det läge vi nu befinner oss i ganska uppenbart att vår värdegrund inte gäller oss alla, att vi inte är lika inför lagen. Nu står sommaren i antågande, och all personal ute i de olika verksamheterna ska få sin välförtjänta semester, men är det verkligen en semester när man vet hur dålig vikariepool det finns och att ens kollegor inte alltid är att lita på? Är det semester när man bara går och väntar på att bli inbeordrad? Att hela tiden behöva vara stand-by?
"Vi på golvet"
Verksamheten har erbjudits svara på insändaren, men svar har inte inkommit inom angivet datum.