Luleå tekniska universitet lade nyligen förslag om att lägga ned det Sverigeledande programmet ljudteknik. Reaktionerna har varit starka från det lokala kulturlivet, men även från tunga branschaktörer i hela landet. Alumnerna Arvid Skyttberg och Albin Brink har med anledning av detta startat en namninsamling med tillhörande öppet brev till LTU, som i skrivande stund har 2 730 underskrifter.
Förslaget, är ett symptom av ett samhälle som under längre tid dragit ned på kulturen.
Kulturhus, replokaler för unga, kulturskolor och orkestrar, studieförbund och folkhögskolor möts av minskade offentliga medel och tvingats dra ned med, som även i LTU:s fall, hänvisning till den ekonomiska situationen. En historia som nationellt är högst vanlig i en bransch som sedan coronapandemin redan går på knäna. Trenden, och därtill utmaningen för kulturmarknaden, är inte lokal eller regional – utan nationell.
Den gröna industrin växer och regionen förväntar sig att fler flyttar norrut och etablerar sig. För att folk ska trivas och bo kvar krävs en hållbar, väletablerad och bred kulturmarknad. Det som missförstås av beslutsfattare är att varje enskild del inte kan eller bör vara självbärande för att hela sektorn ska fungera. Alla parter på alla nivåer måste finnas; allt från kulturskola till musikhögskola till de stora scenerna där alla delkompetenser finns med. Branschens alla parter arbetar i synergi; man kan inte se varje del som en från resten avskild gren.
Utan ljudteknikerutbildningen riskerar musikstudenters mervärde minska, vilket försämrar studiekvaliteten på musikhögskolan och minskar söktrycket. Detta kan leda till att fler utbildningar avvecklas, med ekonomin som argument. Föryngringen och inflyttningen av kulturarbetare kommer avstanna och inflyttad industriarbetskraft kommer inte vilja bo kvar utan kulturen.
I ett stort perspektiv kan kompetensbristen i förlängningen innebära försämrad kvalitet av ljudteknik vilket kan påverka samhällsviktiga kommunikationskanaler som radio och television. Kompetensen måste finansieras på något sätt. Folk måste studera utomlands, alternativt rekryteras det utomlands ifrån till högre kostnad. LTU sparar pengar, men samhällskostnaden ökar och i slutändan är det hursomhelst skattebetalarna som betalar.
Jag vill vädja till beslutsfattare att innan beslut tas, se kulturen som en helhet. Och till fakultetsnämnden vädjas att förslaget bordläggs till frågan kan utredas med en helhetsbild lokalt, regionalt och nationellt.