Som mamma till en flicka med dyslexi ställer jag mig frågande till hur man, inom skolverket, tänker gällande de nationella proven som alla elever i Sverige gör.
Förståelsen finns givetvis för att man rikstäckande ska kunna mäta så att en jämn kunskapsnivå för våra elever uppnås. Så långt är jag med.
Fina anpassningar och hjälpmedel för elever med dyslexi finns att tillgå under terminen, men när proven väl ska göras, så plockas de bort. Det är som att rycka undan stolen för någon som precis ska sätta sig.
Pedagogerna gör allt i sin makt för att hjälpa dessa elever men det finns tydliga regler för hur proven ska genomföras. Å visst finns det några anpassningar. Man får längre tid på sig att göra proven och man kan få sitta i en miljö med mindre distraktioner. Kanske finns det ännu fler….
Men vad spelar det för roll om den text eleven försöker traggla sig igenom framstår som rena grekiskan och de meningar de formulerar nästan inte är läsbara/begripliga på grund av alla stavfel.
Är det inte meningen att man i skolan ska hitta strategier som gör att man som elev lättare klarar sina svårigheter. Lyckan vore väl total om man med hjälp av sina hjälpmedel klarar proven och på så sätt målen. Då om något, tycker jag att man har lyckats!
Ändrar man inte förutsättningarna för dessa elever med dyslexi så tycker jag att man bör funderar på om elever med andra hjälpmedel ska få ha dem vid provtillfällena: hörapparater, glasögon, eventuell medicin som eleven äter. Lika ska vara lika, eller ..?
Skulle inte Piteå kommun kunna gå i bräschen för att ändra dyslektikernas förutsättningar inför de nationella proven och trycka på lite extra hos skolverket?