Nu har vi genomlidit pandemin i ett år. Framför oss har vi ett stort utbrott, med många svårt sjuka personer. Vi i vården har jobbat på, genomgått förändringar i vårt arbetssätt, jobbat i utrustning vi aldrig kunnat drömma om att behöva använda, som nu är vardag. Skyddsmasker, plastförkläden. Isolering av sjuka. Det är nu den verklighet vi lever i. Vi har alla gjort ett hästjobb och anpassat oss i det dagliga arbetet.
Det är utvecklande men samtidigt skrämmande att se pandemins effekter på människan på så nära håll. Både personalens och de sjukas oro är påtaglig
Personalen gör allt i sin makt för att hindra smittspridning, likt detektiver som jagar Coronaviruset med lupp intervjuas, screenas, tvättas händer, står som målvakter för att hindra att en enda smittad person hamnar i fel rum.
Självklart lyckas någon smita igenom, inte av slarv utan att personen är ovetande om att hen bär på smittan.
Lyckligtvis fick vi sommaren 2020 vår efterlängtade semester. Övriga ledigheter, är och har varit indragna. Vi har flyttat arbetspass, bytt arbetsplatser, fått nya arbetsuppgifter, jobbat med nya kollegor vilket är både stimulerande och lärorikt.
Vi har jobbat extraskift, jobbat dubbla skift, bytt arbetstider. Ställt upp för Region Norrbotten mer än vi orkat ibland. Accepterat, svalt och villigt ställt upp för att förstärka en personalstyrka som knappt räcker till utan pandemi.
Vi står här, i fronten av pandemin maktlösa och gör vårt absolut yttersta i väntan på vaccinet. Så kom dagen när drygt 30 medarbetare fick en dos av det åtråvärda vaccinet, och vad händer då? Regiondirektören vänder oss ryggen. De kallar oss tjuvar, ser ner på oss, och funderar om straff eller andra repressalier kan vara på sin plats.
Att en arbetsgivare kan få kränka en hel arbetsgrupp som man är så beroende av är sorgligt.
Vi fick en framtvingad ursäkt som inte känns ärligt menad. Regiondirektören tillsatte en utredning, skulle gå till botten med saken sa hon på tv. En utredning som inte finns dokumenterad, så ord står mot ord i frågan.
Vi valde att träda fram för att allmänheten skulle få veta sanningen, men alla i de olika chefsleden ända upp till regiondirektören väljer att vara tysta, så någon sanning kommer aldrig att komma fram. Eller så är det något lurt man vill dölja, alternativt skydda.
Vi kräver en dementi av de pressmeddelanden som gått ut, vi kräver en offentlig ursäkt från Anna-Stina Nordmark – den kommer vi aldrig att få. Beklämmande säger vi! Och framförallt, Vaccinet, om nu första dosen är godkänd, måste det finnas utrymme för dos två.
Vaccindos nummer två, den de inte vill ge personalen, det hade varit bättre att kasta bort de överblivna doserna. Det hade vi som personal mått bättre av.
Vår arbetsglädje är sänkt i botten, vi har inget förtroende för vår regionledning kvar.
Och som grädden på toppen av detta mos, ska nu vårdpersonalen arbeta extra under helgtid. Man kräver detta av en redan ansträngd arbetsgrupp, som arbetar långt över toppen av sin förmåga, på randen till utbrändhet. För om inte detta sker hotas då med andra åtgärder där arbetsgivaren kan tvinga personalen till en nästan fördubblad veckoarbetstid. Mot högre ersättning. Men vem är intresserad av pengar när man inte ens orkar vara vaken när man bör vara det, är det säker och kvalitativ personal?
Att en politisk styrd verksamhet kan och får behandla sin personal så här, där en regionstyrelse gömmer sig bakom en regiondirektör är så beklämmande, det känns lite som om ”vi på golvet ska veta vår plats”.
Vi känner dock en glädje i befolkningens stöd, fina kommentarer, applåder och klappar på axeln, det gör att vi ändå orkar kämpa vidare och hålla näsan precis ovanför vattenytan.
Skulle en anställd på en privat firma finna sig i denna behandling av sin ledning? För vad händer om regionen inte har kvar oss som sin personal? Vem ska då styra det sjunkande skeppet? Vi orkar inte längre med att bli behandlade som vi blir, bortskuffade och anklagade.
”Sök ett nytt jobb då”. Det är lättare sagt än gjort när världen är som den är. Trots allt är det detta jobb som gör skillnad, för oss och för er. Men när måttet är rågat, vad har man att välja på?