Det känns som i en film, vitklädd personal i olika yrkesgrupper springer förbi. Sjuka människor ligger på rad och gråter, ojar sig av smärta och ropar efter hjälp.
Det är som att uppleva alla andras panik och rädslor samtidigt som du ska orka slåss med dina egna. Du är utlämnad till ditt eget öde, ingen stannar upp och frågar hur det är. Det är möjligtvis sänggrannen mittemot som tycker att jag stör med mitt kräkande och ojande.
Råkar du be en vårdpersonal stanna upp för att du är utlämnad får du som patient svar: ”Du tillhör inte mig”. Sedan ser du bara den vita ryggen som vänder sig om.
Var är all mänsklighet och ryggraden att våga stanna upp och se individen och erbjuda hjälp även om denna person inte tillhör dig? Den där sekretessen som alltid har varit så viktig, den finns inte. Klart alla ska veta vilka sjukdomar du har, här pratas vitt och brett om dina åkommor.
Är vi skattebetalare inte mer värda än en brits i en korridor med ett nummer på sig? När du är som mest sårbar och utlämnad så är den enda som bryr sig den som delar situationen med dig.