Att skriva en insändare när man brinner för något, speciellt om branden kommer sig utav att man är irriterad över något, är ett sätt att dränera sig själv. En insändare som har sin grund i skam över sig själv och de tankar man bär på är också ett dränage som säkert är nyttigt för oss alla.
Jag har varit yrkesarbetande i precis femtio år och varje månad har jag fått ett lönebesked, varje år har jag deklarerat för att komma fram till hur mycket min slutliga skatt blir. Hur många gånger jag blivit irriterad och ställt frågan till mig själv om varför jag betalar så mycket i skatt vet jag inte, men jag vet att jag borde skämmas över min egoism.
Två gånger i mitt liv har Gud påmint mig om livets skörhet om hur kort steget mellan frisk och sjuk/död är och vid bägge dessa tillfällen har det stått alldeles klart för mig att trots att jag tycker mig vara av en generös natur så klagar jag över något som egentligen borde vara den största glädje.
Att jag med min skatt får vara med och hjälpa exempelvis Majvor Sjölund med en vård som jag förstår kräver många fler betalare än mig, är ingenting annat än en stor glädje.
Vi är av naturen egoistiska men livet borde få möjlighet att lära oss att glädjen i att få hjälpa till att bära varandras bördor är att uppfylla Kristi lag och att det skänker oss en glädje som tystar vår egoism och fyller oss med tacksamhet.
Ingen vet någonting om sin morgondag utom att den blir enklare om vi hjälps åt efter förmåga, vi mår inte bra av prylar eller pengar däremot utav ett fridfullt hjärta.
Var tacksam över de resurser som finns när livet blir tufft och att du är med och bidrar till dem.