I förra veckan kunde man ta del av nyheten att kommunen öppnar ett härbärge i Blomska gården. Ett besked som när man läste rubriken i PT gjorde en väldigt lättad.
Men när detaljer kom fram kring härbärgets upplägg, drift och resurserna som man avsatt, gick lättnaden snabbt över i frustration och ilska.
Missförstå mig rätt. Det är givetvis bra att det börjar hända saker. Tro inte att jag och flera med mig inte är glada över det.
Men ett härbärge måste ha en grund som bygger på humanism, värdighet och inte minst en trygg miljö – en grund som ett härbärge utan personal absolut inte har.
Jag är en av dom som arbetat sen 2014-2015 för att det skall finnas ett härbärge i Piteå - inte för att framhäva mig själv, men för att det finns medmänniskor som är behov av värme, en säng och trygghet.
För mig är det inte viktigt vem som gör vad eller vem som tar äran för vad, för mig är det viktigaste och det som betyder något att det finns en human lösning för dom som tyvärr befinner sig där i livet att ett eget hem saknas.
Jag har själv varit i den situationen. En varm säng och en känsla av trygghet som funnits för mig – på ett härbärge. Trygghet i form av att kunna slappna av det funnits personal där.
För mig är det helt ofattbart att det skall behövas en debatt och diskussion kring just varför det behövs personal på ett härbärge där man skall blanda både kön och människor som kämpar med olika problem i sina liv utan personal.
Hur kan både mitt eget parti samt övriga partier inte förstå att det kommer att uppstå otrygga situationer och att just personals närvaro även bidrar till att ge människor trygghet, närhet och medmänsklighet.
Hur kan det ens vara möjligt att det ska behövas argumenteras för? Hur svårt ska det vara att ta ett beslut som grundar sig i förståelse, humanism och som speglar ett människovärde?
Under valrörelsen lyfte alla partier i Piteå situationen med drogerna, missbruket och psykisk ohälsa med mera. Flera tyckte det var ett så viktigt vallöfte att man körde annonser.
Men dessa frågor gäller även en del av dom som är i behov av ett härbärge. Som är människor som ni som läser detta och som jag som skriver det.
Men som vanligt.
Ord visade sig återigen vara vallöften som efter valet inte var annat än ord. Både från majoritetspartierna och oppositionspartierna.
Jag och flera andra har lämnat förslag på lösningar.
Vi tycker att kommunen ska gå in i ett samarbete med kyrkan utifrån kyrkans förutsättningar. En lösning med personal.
Men man väljer att inte lyssna och kör istället på med sin egen lösning. Men vi som driver frågan tar inte våra argument från tomma intet.
Vi hittar inte på. Vår åsikt bygger på egen erfarenhet och kunskap. Från människor som i sina yrken möter utsatta i deras vardag.
Men vår åsikt bemöts med motargument från beslutsfattare som hellre pratar om ekonomi än människovärde.
Piteå kommun skall bli MR-kommun 2020. I min värld är ett tak över huvudet med värme, en säng, mat i magen och få känna sig trygg en mänsklig rättighet.
Det minsta kan man begära är väl att utsatta människor inte skall bli ännu mer utsatta – under kommunens ansvar.