Kära Föräldrar; I dagens samhälle finns det väldigt få barn och ungdomar som mår genuint bra, psykiskt.
Oftast försöker vi inte prata med er om det, endast för att vi inte känner den tilliten till er.
Vi styrs utav våra känslor och mående, därför fattar vi dåliga beslut. Vi behöver hjälp, en axel att gråta på, en famn vi kan krypa upp i när vi känner oss som ömtåligast och ett öra som lyssnar närhelst man behöver.
Vissa kanske har det privilegiet, men inte jag och många som jag känner.
Jag kanske skulle kunnat prata med mina föräldrar om mina problem, varför jag mår som jag gör och varför jag gör en del grejer.
Men, jag är ärrad från tidigare gånger när jag försökt tala om hur jag känner, och allt jag sagt blivit avfärdat som oviktigt.
Kommunikation är en relativt stor del av en relation och jag anser att min relation till mina föräldrar bara blir sämre och sämre.
Jag har säkert generaliserat en hel del nu, men snälla – ta mina problem på allvar och bagatellisera inte dem.