Insändare: "Man måste ändå beundra deras trofasthet"

I grunden så ville denna lilla flicka sprida hopp. Att döden inte är slutstationen utan istället att döden har mist sin udd!

Det som slår mig är att vi i vårt sekulära samhälle många gånger har blivit så rädd för döden att vi låtsas som om att den inte finns. Vi väljer ofta att skjuta bort frågeställningar som ”finns det ett liv efter döden”? Och om det gör det ”vad är det för ett ställe”? 
Men kanske mest av allt är vi rädda för att tänka; om det finns ett ställe/en himmel att komma till efter döden, kommer jag att komma dit då? Kanske är det känslan av att inte ha kontroll som skrämmer oss mest av allt?


Vi tror många gånger att ett barn inte kan ha en genuin tro på Gud, och en genuin längtan att dela detta med andra. Så vi säger att de är hjärntvättade av troende vuxna, utan att ha en aning om hur situationen verkligen förhåller sig.
När det kommer till något annat att ha en stark tro på, som till exempel ett politiskt ideal eller att stå upp för miljön, då är vi stolta över barnen som går före (se Greta Thunberg och andra).
Men att barn ska få ha en stark tro på en Gud som skapare och räddare, då knyter vi ihop våra öron.

Jag är själv kristen, och tror på att Jesus har öppnat vägen för oss alla att leva i evighet tillsammans med Gud och varandra i all evig tid, om vi väljer att lita på Honom, förtrösta på Honom, vända oss bort från vårt ego och våra gärningar, och låta Jesu gärningar räcka i vårt ställe.
Och jag beundrar att Jehovas vittnen frimodigt vågar förkunna det glada budskapet att Döden har mist sin udd och att Jesus är vägen, livet och sanningen.
Det borde fler av oss kristna våga göra.