Regelverken finns, det är inte en lösning att skruva allt hårdare i dem. Det är inte så vi bygger en långsiktigt hållbar och stark säkerhetskultur i takt med tiden.
Byggchefsbarometern 2019 visar tydligt att branschen inte har en tillräckligt stark säkerhetskultur.
26 procent av cheferna anser sig tvungna att tänja på arbetsmiljöreglerna för att få arbetsdagen att gå Ihop. 37 procent av de yngre cheferna och 32 procent av första linjens chefer tänjer på reglerna.
Sju av tio chefer anser att slarv är den viktigaste orsaken till olyckor.
En viktig förklaring är machokulturen. Män förväntas vara tuffa och smärttåliga och ta risker. En annan förklaring är att branschen är beredd att tumma på säkerheten för att få ekonomin att gå ihop. För att citera en chef: Det är sjukt att vi i upphandlingar prissätter våra egna liv.
Är det företagets ekonomiska resultat eller människors liv som ska prioriteras? Svaret på den frågan måste vara kristallklart för alla.
Byggbranschen skiljer sig från andra genom att människor från olika företags och länders kulturer samlas för att samarbeta i projekt. Det gör säkerhetsarbete till en lagsport där motståndaren är invalidisering, mänskliga trauman och i värsta fall dödsolyckor. Säkerhet måste ses som en branschgemensam fråga.
Ett säkerhetsarbete som bottnar i allas övertygelse om att liv går före pengar. Med engagerade chefer från alla nivåer i täten. Byggcheferna i Norra Norrland vill rikta en stark uppmaning att ta säkerhetskultur på större allvar:
Till beställare och leverantörer: Utforma krav på säkerhetsarbete i all upphandling och säkerställ att kostnader relaterade till säkerhet inte ska gå att konkurrera om.
Till byggföretagen: Utbilda cheferna i att bedöma risk och tydliggör att ekonomi och säkerhet inte är varandras motsatser. Öka kunskapen hos alla. Det behövs en grundligare introduktion om säkerhet på arbetsplatsen och att kunskaper säkerställs.
Till alla: Fortsätt riva machokulturen så att allas attityd till risktagande förbättras. Se till att du och dina kollegor kommer hem till era nära och kära när arbetsdagen är slut.
Det här är svart eller vitt. Antingen ändrar vi på det eller inte. Och om vi vill ändra på det – på riktigt – ska vi ta vårt ansvar, varenda en av oss. Vi måste allihop i varje stund sätta omsorgen om varandra främst.