Jag jobbar som förskollärare på en förskola i Piteå kommun har jobbat cirka 14 år i branschen.
Jag är less på att alltid känna att mitt yrke, min arbetsplats, alltid är mindre värd. Jag har en universitetetsutbildning, och studielån, på cirka fyra år. Visst, jag jobbar med barn som jag ska ta hand om och vårda, men jag ska också utbilda, undervisa, planera och utföra det jag enligt läroplanen är ålagd att göra. Detta är väldigt svårt att göra när förutsättningarna i förskolan numera inte är anpassade efter de krav som ställs på oss. Det krävs egentligen planering varje dag men jag har som mest cirka tre timmar schemalagd planering under en arbetsvecka. Detta förutsatt att det är tillräckligt med personal på plats vilket det ofta inte är.
Under pandemins mest kritiska lägen gick vi till jobbet och, precis som vården, bara släckte bränder, överlevde dagen, men detta har fortsatt och egentligen aldrig varit på något annat sätt.
Vi står leende och tar emot barn med rinniga, snoriga näsor, hosta som låter hemsk, som kräks på andra barn och oss, febriga ungar och blåsor, vattkoppor, springmask, ja ”you name it”, detta ingår i jobbet. Men vad som inte ingår är att behöva motivera varför föräldrar ska hämta sina barn, varför det är viktigt med 48 timmar, gärna 72 timmar, när barnen har kräks eller haft diarré (barnen ska kunna känna att de orkar med en dag).
Och i ärlighetens namn om du som vuxen haft magsjuka i några dagar så är du inte så pigg på att vara någon annanstans än hemma flera dagar efteråt. Ett barn har oftast en timme längre arbetsdag än sina föräldrar och de tar tusen steg mer än en vuxen och de flesta vilar inte på förskolan.
Jag förstår att det är jättetråkigt när vi ringer och det blir vabb igen, men vilken annan arbetsplats skulle ha en kollega som det rinner grönt snor från näsan på eller går på toaletten suspekt mycket, utan att säga: Men ska du ändå inte gå hem och vila? Barnen har inte den förmågan så vi får hjälpa dem på traven.
Det är så många komplexa detaljer och schemaroddning för att ens få ihop en grundverksamhet, men detta gör vi med ett påklistrat leende, för vem vill möta en sur pedagog i dörren …
Jag älskar mitt yrke när vi har förutsättningar att utföra den undervisning vi enligt lag är ålagda att ha. Men just nu vill jag inte le, jag vill bara gråta, och jag är inte ensam. Vi är en hel yrkeskår som just nu lider. Vårt fack kan inte tillåta oss att strejka då vi tillhör en samhällsviktig yrkeskategori, trots detta är vår status som förskollärare låg, liksom vår lön, och vi är väldigt less på denna situation.
Hälsningar från en ”glad” förskollärare