Kata Nilssons ledare i PT 200916 om regionpolitikernas förmåga att klara ekonomin och organisera sjukvården är såväl läsvärd som initierad men missar den uppenbara slutsatsen: sjukvården skall inte styras av lokalt valda regionpolitiker. Det kan inte bli annat än populistisk byapolitik och gräl och dessa motsättningar fortplantar sig i hela organisationen och påverkar vården negativt.
Lilla Sverige har 21 lokala regioner som alla har klen ekonomi och strävar efter att bevaka sina gränser och sin pengapung vilket motverkar samarbete och rationaliseringsvinster som kan göras i vården. Dessutom kostar den politiska organisationen uppskattningsvis miljardbelopp i skattemedel som skulle kunna användas till vård istället.
Förstatliga sjukvården där riksdagsledamöter och regering ger sjukvården uppdrag och ekonomi och låt utförandet ske av vårdprofessionen med stöd av lämpliga stödfunktioner i en storregional indelning av landet. En modell liknande den som finns i Norge.
Satsa på primärvård samt fungerande akutverksamhet och snabba transporter till specialistsjukhus samt utveckla it-systemen så att de kan kommunicera över hela landet. Dagens organisation är en garant för att Hälso- och sjukvårdslagens vackra ord om ”vård på lika villkor för hela befolkningen” förblir enbart tomma ord. (3. Kap §1)